Första veckan på Sista terminen
Nu är jag inne på allra sista terminen. Och en sak vill jag berätta: jag har börjat acceptera vad UWC är för mig. Jag tror det är en unik erfarenhet för var och en, vi lär oss olika saker här även om vi har mycket gemensamt. Jag känner som at jag kommer lära mig mest från min erfarenhet den kommande sommaren när saker får lite perspektiv och jag inte längre är mitt i smeten (som är alldeles kladdig men smakar underbart). Mer än något annat lär man sig om sig själv i förhållande till andra, hur man reagerar under press och stress, var ens gräns går (kanske det allra viktigaste erfarenheten för mig) och vad det betyder att vara ideologisk. Det är svårare än det låter. Tänk bara på hur lång tid det tog dig att lära dig hälla upp vatten i ett glas som barn. Man måste veta hur stort glaset är och hur mycket vatten man har i kannan. Man måste hälla så att man inte slösar något men inte verkar snål och så att det är lagom fyllt och lätt att dricka. Du måste veta hur stark din arm är och hur tung kannan är och precis hur du ska röra armen för att få rätt resultat. Tänk dig då bara hur lång tid vi måste tillåta oss för att lära oss hur man är en ansvarsfull världsmedborgare utan att bli utbränd.
Men UWC är också mitt hem. Vad som har dominerat den första veckan av min sista termin är läxor och olycklig kärlek. Japp. Jag har lyckats gå och bli kär i helt fel person så nu handlar mina dagar om att hantera arbete och irrationella känslor. Och att laga god mat, planera en festival, diskutera skolpolitik, träna Taekwondo, clowna på ett barnhem och bygga en solugn. Så ser min vardag ut.
Accha, theek hai, OK.
Hur är det att gå på UWC?
Nu sitter jag här igen, som andraåring den här gången. Jag ska försöka besvara frågan hur det är att gå på en UWC-skola. Låt mig börja med att säga att det inte är lätt. Det är väldigt svårt. Jag pratade med min förstaåring här om dagen och hon genomgår just nu samma fas som jag gjorde när jag kom hit, den som är lite hemlig. Desillsionering. Vi känner båda att vi ansökte till UWC för att vi ville vara i ett sammanhang där vi inte längre var handlade bara om personlig vinning utan något större, som att rädda världen till exempel.
Vi kom in. Vi kom till skolan. Vi blev besvikna. Det är nästan tabu att säga det, att UWC inte är allt det man trodde det skulle vara. Jag är inte bara besviken på människor runt omkring mig som inte verkar bry sig om något annat än bra universitet och skvaller (precis som överallt annars), utan jag är också besviken på mig själv.
UWC är fantastiskt. MUWCI är antagligen den bästa skolan jag någonsin kunnat gå på, men det är inte perfekt. Det är mycket skolarbete och förutom det många andra aktiviteter. Låt mig beskriva det så här: Genomsnittet i världen för det slutgiltiga IB-betyget är 28-30 poäng. På MUWCI är det 35. Vår världsbild är något sned här, för vi är faktiskt allihopa riktigt smarta. Och väldigt engagerade.
Indien är fantastiskt. Det är otroligt förbyllande och jag tror inte att jag någon annan stans kan säga att jag är sen för att en flock bufflar upphöll trafiken. Indien slutar aldrig att förvåna mig. Det är smutsigt och vackert och luktar illa och har otroligt många olika världar, det är svårt att säga vilken som egentligen är Indien.
Så hur är det att studera på UWC? Det är en enorm utmaning,
för att det förväntas väldigt mycket av dig. Det är fantastiskt för du är inte ensam om att vara engagerad och ha starka åsikter längre. Du är fri att prova vad du vill göra med ditt liv - du lär dig mer om dig själv än om resten av världen. Men om det är något jag har lärt mig av att bo tillsammans med hela världen så är det att personlighet och karaktär varierar mer inom en grupp människor än mellan dem. Jag har mer saker gemensamt med en amerikan, en indier, en malaysian och en schweizare än med norrmän och danskar. Vi delar kultur, vi nordbor, men med världen delar jag vänskap.
Nu sitter jag här igen, som andraåring den här gången. Jag ska försöka besvara frågan hur det är att gå på en UWC-skola. Låt mig börja med att säga att det inte är lätt. Det är väldigt svårt. Jag pratade med min förstaåring här om dagen och hon genomgår just nu samma fas som jag gjorde när jag kom hit, den som är lite hemlig. Desillsionering. Vi känner båda att vi ansökte till UWC för att vi ville vara i ett sammanhang där vi inte längre var handlade bara om personlig vinning utan något större, som att rädda världen till exempel.
Vi kom in. Vi kom till skolan. Vi blev besvikna. Det är nästan tabu att säga det, att UWC inte är allt det man trodde det skulle vara. Jag är inte bara besviken på människor runt omkring mig som inte verkar bry sig om något annat än bra universitet och skvaller (precis som överallt annars), utan jag är också besviken på mig själv.
UWC är fantastiskt. MUWCI är antagligen den bästa skolan jag någonsin kunnat gå på, men det är inte perfekt. Det är mycket skolarbete och förutom det många andra aktiviteter. Låt mig beskriva det så här: Genomsnittet i världen för det slutgiltiga IB-betyget är 28-30 poäng. På MUWCI är det 35. Vår världsbild är något sned här, för vi är faktiskt allihopa riktigt smarta. Och väldigt engagerade.
Indien är fantastiskt. Det är otroligt förbyllande och jag tror inte att jag någon annan stans kan säga att jag är sen för att en flock bufflar upphöll trafiken. Indien slutar aldrig att förvåna mig. Det är smutsigt och vackert och luktar illa och har otroligt många olika världar, det är svårt att säga vilken som egentligen är Indien.
Så hur är det att studera på UWC? Det är en enorm utmaning,
för att det förväntas väldigt mycket av dig. Det är fantastiskt för du är inte ensam om att vara engagerad och ha starka åsikter längre. Du är fri att prova vad du vill göra med ditt liv - du lär dig mer om dig själv än om resten av världen. Men om det är något jag har lärt mig av att bo tillsammans med hela världen så är det att personlighet och karaktär varierar mer inom en grupp människor än mellan dem. Jag har mer saker gemensamt med en amerikan, en indier, en malaysian och en schweizare än med norrmän och danskar. Vi delar kultur, vi nordbor, men med världen delar jag vänskap.
Mina damer och herrar...
...vi närmar oss nu Sverige. Fäst ert säkerhetsbälte. Vi vill tacka er för att ni rest med oss i år. Temperaturen vid ankomstplatsen ligger mellan 10 och 22 grader och solen skiner - ibland.
Jag är tillbaka hemma i Sverige efter ett år (med ett kort besök över jul). Mitt första år hemmifrån.
Indien har lämnat spår och jag känner mig nu hemma i en ny familj bestående av nära vänner. Det sägs att det andra året ska vara bättre och det tror jag verkligen det kommer att bli. Jag kommer att vara mera hemmavan, veta mina egna gränser bättre.
Det har varit ett år med utmaningar, mycket glädje och skoj men också en del besvikelser. Jag har varit ledsen och gråtit många gånger, önskat att jag vore hemma igen, suttit uppe för länge på nätterna med för mycket arbete men också firat jul med sushi, släckt en brand, lekt clown, besökt en by där enkelheten har satt djupa och permanenta spår i mig. Jag har filosoferat och lärt mig mer om mig själv och blivit ännu mer vetgirig. Jag har vunnit ett lugn och tålamod som kommer av att vara helt omgiven av Indien där ingeting verkar funka ibland. Jag har bakat bullar med en tomflaska som kavel och lärt känna Sally - min rumskamrat nästa år (och på köpet fått massa god mat).
Jag blir nästan lite för sentimental nu.
Nästa år kommer jag inte att skriva och uppdatera på bloggen lika ofta (och oregelbundet) som det här året. Om det händer något stort är det såklart jag vill dela det med er!
Tack! Tack så mycket för alla som läst och framförallt kommenterat hela året! Det har ibland uppmuntrat mig när jag har varit alldeles för trött. Tack!
...vi närmar oss nu Sverige. Fäst ert säkerhetsbälte. Vi vill tacka er för att ni rest med oss i år. Temperaturen vid ankomstplatsen ligger mellan 10 och 22 grader och solen skiner - ibland.
Jag är tillbaka hemma i Sverige efter ett år (med ett kort besök över jul). Mitt första år hemmifrån.
Indien har lämnat spår och jag känner mig nu hemma i en ny familj bestående av nära vänner. Det sägs att det andra året ska vara bättre och det tror jag verkligen det kommer att bli. Jag kommer att vara mera hemmavan, veta mina egna gränser bättre.
Det har varit ett år med utmaningar, mycket glädje och skoj men också en del besvikelser. Jag har varit ledsen och gråtit många gånger, önskat att jag vore hemma igen, suttit uppe för länge på nätterna med för mycket arbete men också firat jul med sushi, släckt en brand, lekt clown, besökt en by där enkelheten har satt djupa och permanenta spår i mig. Jag har filosoferat och lärt mig mer om mig själv och blivit ännu mer vetgirig. Jag har vunnit ett lugn och tålamod som kommer av att vara helt omgiven av Indien där ingeting verkar funka ibland. Jag har bakat bullar med en tomflaska som kavel och lärt känna Sally - min rumskamrat nästa år (och på köpet fått massa god mat).
Jag blir nästan lite för sentimental nu.
Nästa år kommer jag inte att skriva och uppdatera på bloggen lika ofta (och oregelbundet) som det här året. Om det händer något stort är det såklart jag vill dela det med er! Tack så mycket för alla som läst och framförallt kommenterat hela året! Det har ibland uppmuntrat mig när jag har varit alldeles för trött.
Tack!
Clowner,eld, stress, barrikad, matte, konst, åska, mera regn.
Jag har inte skrivit på länge. Eller så har det hänt väldigt mycket på väldigt kort tid. Stressnivån har varit på högsta. Det är två veckor kvar, två fullpackade veckor.
Men det värsta är över! Jag hade min matte-examen i onsdags och torsdags och nu är det över! För alltid! Kan ni fatta? Jag är färdig med skolmatte efter 11 år! Aldrig mer!
När andraåringarna hade sin sista skolag bestämde de sig för att barrikadera AQ. AQ är en fyrkant med alla skolklassrummen, så det betyde att alla klasser på förmiddagen ställdes in. Istället hade vi en fajt om vem som kunde ta sig in medan de sto på taket och slängde vatten ballonger i huvudet på oss och sprutade ketchup! Men sedan hände det som inte fick hända - en av tjejerna som tog sig in och upp på taket föll ner och landade med ryggen på ett bordsben. Hon klarade sig tack och lov, men ligger på sjukhus de närmaste två månaderna. Vi hoppas att hon kan komma tillbaka nästa termin.
Sedan har jag haft min konstutställning. Jag glömde att ta kort på den, men jag hittar några ska jag ladda upp dem. Vi ställde ut allt vi har gjort under året och det var en vacker samling. Vi är 18 konstelever, ovanligt många, i år.
Åskvädren har börjat. Ibland några gånger varje vecka, ackompanjerat av regn. Mina dagar sovandes på taket är över. Eftersom vi bor upp på en stor kulle har vi fantastisk utsikt över åskvädren i dalen. En blixt klöv hela himlen, från bergstopp till bergstopp. En del dagar är himlen lila eller röd ocg färgar blixtarna. De sprider ut sig, slår ut som blommor på himlen eller går som spjut ner i marken.
En natt, när jag låg på taket, ropade någon på mig. De frågade om de kunde komma upp. Jag hade ingen topp på mig, det är för varmt för att sova med en, och det var mitt i natten. Jag drog på mig nattskjortan och ropade tillbaka att de kunde komma.
"Det brinner!", sa de och sprang till kanten av taket. Från mitt tak hade vi den bästa utsikten. Det var en av de största bränderna hittills. Jag kunde höra den precis där kullen böjde sig ned, och tjock rök upplyst nedifrån ullade upp över kanten. Sedan kunde vi se de första flammorna slicka sig uppåt. De var kanske två eller tre meter höga och inte mer än hundra meter bort från husväggen. Vi hoppae ned och sprang fram och tillbaka me vattenhinkar för att släcka monstret. Och vi lyckades! Det finns inget som knyter ihop folk så starkt som att hjälpas åt för att rädda sin egen skola. Det finns ingen brandkår här, allt vi har är de som jobbar på skolan och Fire Service, en samling elever som tränas under första terminen för att släcka eldar när säsongen sätter igång.
Och sist men inte minst: clownerna. Har ni hört om sjukhusclowner? Medical clowns? Jag är med i en grupp som nästa år antagligen kommer att åka till ett sjukhus någon gång i månaden och "clowna". Det är en riktigt konst. Man måste alltid ha i bakhuvudet att folk man träffar kan ha en dödlig sjukdom eller smittas. Samtdigt är vår uppgift att göra deras sjukhusliv lite ljusare, lite gladare. Lånt ifrån alla uppskattar det och vi har jaft en massa träning med tekniker, känslighet, improvisation, olika personligheter, hur man frågar om lov utan att prata osv. Det är helt fantastiskt. Hur folk njuter av en clown och jag njuter av att vara en. Jag kan glömma alla läxor för ett tag, och de kan glömma några av sina bekymmer. Det är i alla fall vårt mål.
Nu ses vi om 19 dagar.
Jag har inte skrivit på länge. Eller så har det hänt väldigt mycket på väldigt kort tid. Stressnivån har varit på högsta. Det är två veckor kvar, två fullpackade veckor.
Men det värsta är över! Jag hade min matte-examen i onsdags och torsdags och nu är det över! För alltid! Kan ni fatta? Jag är färdig med skolmatte efter 11 år! Aldrig mer!
När andraåringarna hade sin sista skolag bestämde de sig för att barrikadera AQ. AQ är en fyrkant med alla skolklassrummen, så det betyde att alla klasser på förmiddagen ställdes in. Istället hade vi en fajt om vem som kunde ta sig in medan de sto på taket och slängde vatten ballonger i huvudet på oss och sprutade ketchup! Men sedan hände det som inte fick hända - en av tjejerna som tog sig in och upp på taket föll ner och landade med ryggen på ett bordsben. Hon klarade sig tack och lov, men ligger på sjukhus de närmaste två månaderna. Vi hoppas att hon kan komma tillbaka nästa termin.
Sedan har jag haft min konstutställning. Jag glömde att ta kort på den, men jag hittar några ska jag ladda upp dem. Vi ställde ut allt vi har gjort under året och det var en vacker samling. Vi är 18 konstelever, ovanligt många, i år.
Åskvädren har börjat. Ibland några gånger varje vecka, ackompanjerat av regn. Mina dagar sovandes på taket är över. Eftersom vi bor upp på en stor kulle har vi fantastisk utsikt över åskvädren i dalen. En blixt klöv hela himlen, från bergstopp till bergstopp. En del dagar är himlen lila eller röd ocg färgar blixtarna. De sprider ut sig, slår ut som blommor på himlen eller går som spjut ner i marken.
En natt, när jag låg på taket, ropade någon på mig. De frågade om de kunde komma upp. Jag hade ingen topp på mig, det är för varmt för att sova med en, och det var mitt i natten. Jag drog på mig nattskjortan och ropade tillbaka att de kunde komma.
"Det brinner!", sa de och sprang till kanten av taket. Från mitt tak hade vi den bästa utsikten. Det var en av de största bränderna hittills. Jag kunde höra den precis där kullen böjde sig ned, och tjock rök upplyst nedifrån ullade upp över kanten. Sedan kunde vi se de första flammorna slicka sig uppåt. De var kanske två eller tre meter höga och inte mer än hundra meter bort från husväggen. Vi hoppae ned och sprang fram och tillbaka me vattenhinkar för att släcka monstret. Och vi lyckades! Det finns inget som knyter ihop folk så starkt som att hjälpas åt för att rädda sin egen skola. Det finns ingen brandkår här, allt vi har är de som jobbar på skolan och Fire Service, en samling elever som tränas under första terminen för att släcka eldar när säsongen sätter igång.
Och sist men inte minst: clownerna. Har ni hört om sjukhusclowner? Medical clowns? Jag är med i en grupp som nästa år antagligen kommer att åka till ett sjukhus någon gång i månaden och "clowna". Det är en riktigt konst. Man måste alltid ha i bakhuvudet att folk man träffar kan ha en dödlig sjukdom eller smittas. Samtdigt är vår uppgift att göra deras sjukhusliv lite ljusare, lite gladare. Lånt ifrån alla uppskattar det och vi har jaft en massa träning med tekniker, känslighet, improvisation, olika personligheter, hur man frågar om lov utan att prata osv. Det är helt fantastiskt. Hur folk njuter av en clown och jag njuter av att vara en. Jag kan glömma alla läxor för ett tag, och de kan glömma några av sina bekymmer. Det är i alla fall vårt mål.
Nu ses vi om 19 dagar.
Medical Centre - igen
Jahopp, så var man sjuk igen. Dålig tidpunkt också. Men det kommer det väl alltid att vara. Ont i magen, feber, svag, lite illamående. Jag har min utställning för Art imorgon och min English IOP (Individual Oral Presentation) på onsdag och jag har inte börjat på någon av dem. Skit också. Min IOP kommer att vara del av mitt slutgiltiga betyg i engelska. Skit också. Jag tar matte under ett år, vilket betyder att jag kommer ha mitt IB-prov om sisådär fem veckor och jag är långt ifrån förberedd.
Påsken är på väg, vi ska ha en liten påskbrunch med Christian Fellowship, äggskattjakt och en liten påskbön. Andraåringarna är stressade som tusan, de har sina mocks (låtsasprov innan de riktiga börjar) och förstaåringarna har sina End of Year Exams, som kommer att bestämma betyg som vi söker in på universitet med.
Jag önskar att det fanns lite mer folk på skolan som inte är så väldigt DUKTIGA.
Förlåt, behövde bara klaga av mig lite.
Ett litet äventyr
I lördags åkte jag in till Pune, staden fyra mil från skolan, dit vi åker när vi behöver köpa något. Jag åkte rickshaw, åt dosa till frukost, drack ett glas färskpressad sockerstångsjuice (pressade med ett stort instrument där en av männen sköt en träaxel runt, runt som en kvarn), hittade en ny bokhandel med café, tog en titt i rättviseaffären, beställde en salwar kameez och köpte ingredienser till min rumskompis förelsedagstårta.
Jag bestämde mig för att inte ta skolbussen tillbaka eftersom jag inte hade tid att klara av alla mina ärenden på den korta tiden. Så jag tog den lokala bussen tillbaka. Men bussen tog evigheter, den kom aldrig. Så jag frågade en ung kille om han visste var bussen avgick från och han tog mig till en annan busshållplats - efter att först ha bjudit mig på en fanta och diskuterat Vedaskrifterna, Bhahagvadgita, trimurti och annan religionsfilosofi. Han ville ha mitt telefonnummer, men det fick han inte - man lär sig av sina misstag. Bussen dundrade genom landskapet och efter att han gått av vid sin station åkte vi ut ur Pune och agasstanken lättade något. Bredvid mig satt några kvinnor och de frågade vad mitt namn var på marathi som är väldigt likt hindi.
Vi kom fram till Paud, som är busstationen och byn närmast skolan, sisådär 7 km till portarna och 9,5 till campus. Rickshawföraren ville ha 150 rupees för att ta mig dit. När jag sa nej sänkte han till 130, men jag tog inte erbjudandet utan började gå ner längs gatan. Jag vinkade till en motorcykel som åkte förbi och han stannade. Så jag åkte bak på hans cykel upp till portarna, helt gratis och det var en underbar känsla! Vinden i ansiktet och farten!
Jag kom fram till slut, helt utmattad och genomsvettig efter marschen upp för kullen. Men vilket härligt äventyr jag hade!
Min födelsedag
Dagen vi kom hem var dagen innan min födelsedag. På MUWCI har vi som tradition att fira personen midnatt när de fyller år. På kvällen tände vi en liten lägereld och satt och pratade och lyssnade på Lady Gaga.
Mina kompisar hade bakat en chokladkaka och satt jorgubbar påoch vi gick till fjärilträdgården och åt den. Två av dem gjorde ett litet ABBA-dansnummer till Dancing queen (Swedish!) och de hade gjort en liten blomsterkrona som jag fick på huvudet. En anan tradition på MUWCI är att man gör ett födelsedagskort där alla skriver sitt namn och en liten hälsning och Happy Birthday på sitt eget språk. Så nu har jag Grattis på kinesiska, bengali, engelska (duh) och nåt mer. 18! Kan ni fatta? Jag är vuxen nu!
Jag och en av mina rumskompisar sov på taket på natten. Jag fick 25 myggbett på högerarmen - bara från armbågen och nedåt. Det var underbart att vakna upp till sol och fågelkvitter. På min födelsedag tog Maritche med mig ner till en byarna för att hälse på hennes värdfamilj där hon bodde över sommaren. De var otroligt vänliga! Vi åt middag med dem, de visade oss sin odling, vi doppade tårna i floden och lät småfisken kittla oss. Jag fick en sockerstång och de rostade en sorts ärta eld. Svårt att beskriva hur det är, ni måste verkligen vara där för att förstå. Lergolv, gasspis och en öppen härd. Mormor som gjorde runda platta bröd sittandes på marken och lade dem på en järnplatta över elden för att baka dem. Att gå genom fälten, träffa några bufflar.
Sedan gav Maritche mig den bästa present jag kunde fått. Hon gick och köpte färsk mjölk i en mjölkkanna till mig. Den var fortfarande varm när jag fick den. På kvällen kokade vi den och skummade av med jämna mellanrum - inget smakar som färsk grädde!
NU har jag en stor flaska färsk mjölk i kylskåpet!
Mina kompisar hade bakat en chokladkaka och satt jorgubbar påoch vi gick till fjärilträdgården och åt den. Två av dem gjorde ett litet ABBA-dansnummer till Dancing queen (Swedish!) och de hade gjort en liten blomsterkrona som jag fick på huvudet. En anan tradition på MUWCI är att man gör ett födelsedagskort där alla skriver sitt namn och en liten hälsning och Happy Birthday på sitt eget språk. Så nu har jag Grattis på kinesiska, bengali, engelska (duh) och nåt mer. 18! Kan ni fatta? Jag är vuxen nu!
Jag och en av mina rumskompisar sov på taket på natten. Jag fick 25 myggbett på högerarmen - bara från armbågen och nedåt. Det var underbart att vakna upp till sol och fågelkvitter. På min födelsedag tog Maritche med mig ner till en byarna för att hälse på hennes värdfamilj där hon bodde över sommaren. De var otroligt vänliga! Vi åt middag med dem, de visade oss sin odling, vi doppade tårna i floden och lät småfisken kittla oss. Jag fick en sockerstång och de rostade en sorts ärta eld. Svårt att beskriva hur det är, ni måste verkligen vara där för att förstå. Lergolv, gasspis och en öppen härd. Mormor som gjorde runda platta bröd sittandes på marken och lade dem på en järnplatta över elden för att baka dem. Att gå genom fälten, träffa några bufflar.
Sedan gav Maritche mig den bästa present jag kunde fått. Hon gick och köpte färsk mjölk i en mjölkkanna till mig. Den var fortfarande varm när jag fick den. På kvällen kokade vi den och skummade av med jämna mellanrum - inget smakar som färsk grädde!
NU har jag en stor flaska färsk mjölk i kylskåpet!
Familjen vi hälsade på. Maritche med blå skjorta, Pojken heter Divindra och flickan med spiralmönster på tunikan är Vidya.
Travel week
Två gånger om året får vi en veckas lov, en gång varje termin. I första terminen åker vi med en välgörenhetsorganisation och arbetar med dem under en vecka. Under andra lediga veckan får vi chansen att resa fritt i Indien. Det var meningen att jag skulle åka upp till Dharmsala där Dalai Lama har sitt residens och till gyllenen templet i Amritsar. Men det blev inställt. Tre gånger. Japp. Så jag åkte till Goa istället och INNAN ni tänker någonting så vill jag bara säga att Goa är mer än fester, droger och alkohol! Det var underbara stränder, fullt av västerlänningar, vackra kläder... Så vi lämnade skolan klocken halve tre på fredagseftermiddagen.
Vi åkte in till Pune och tog vårt tåg, hade lite problem med en konduktör men det fixade sig. Tåget kom fram och från stationen-som-jag-inte-kommer-ihåg-namnet-på åkte vi till Panjim och vidare därifrån till Calangute-Baga med buss. Att åka längs kusten var underbart vackert! Palmer och färgstarka hus, blått hav, gröna skuggor kasteade på marken av träden. Så kom vi fram till Calangute. Jag fick en kulturshock. Överallt var det västerlänningar! Överallt! Ock de hade shorts och linnen på sig! En del gick till och med runt i bikini! Och ingen verkade tycka att det var konstigt så jag anpassade mig. Att vara iGoa är som att ha blivit nedsläppt i Syd- eller Centralamerika.
Vitrappade hus, kors, små Mariaikoner i gathörnen, inte hindutempel så långt ögat når, lättklädda människor, kvinnor som definitivt hade portugisikt blod från kolonialtiden. Damen i hotellet som vi hade bokat rum i sade att vi inte hade konfirmerat - det var fullt. Så vi började gå ner längs gatan. Sonam och Rigzin mötte plötsligt en man från Ladakh där de också är ifrån och han visade oss till et hotell. Det var det mest underbara ställe vi kunde ha önskat oss. Man gick in på en liten stig bakom ett försäljningstält, runt ett hus, under en liten port övervuxen med blommor, runt ett till hus och ut på en liten gårdsplan med två våningar höga koksnötspalmer, översållat med blommor, ett litet hus med stråtak, ett tvåvåningsmed veranda - och där bodde vi två nätter.
Nattmarknaden
Mannen som ägde det hyrde av Joanita och gav oss ett jättebra pris - 800 rupees per rum och natt, tre personer i varje rum. För det hotellet var det ett fantaiskt pris. Jag har aldrig sett ett bättre hotellrum i Indien. Rent, skinande rent! Mjuk säng, vackra foton på väggarna med insika motiv, ett litet anslutande badrum med varmvatten (!) och till och med toalettpapper! Det fanns te och en vattenkokare så när vi hade packat upp tog jag och Maritche en kopp var och satte oss på övre verandan och hörde suset i palmerna, pratatde filosofi, tände levande ljus som fanns där och bara njöt.
Stranden var ungefär fem minuter bort. Det var fullt a solbäddar man kunde hyra, beach shacks där de sålde mat, kvinnor som sålde saronger och bar omkring korgar med färsk frukt på huvudet. Vi ett tilfälla när vi satt och läste på kvällen utomhus, var det någon slöt upp en fyrverkeriraket och jag upptäckte en ny sida hos mig själv. Jag tänkte direkt på bomben i Pune. Alla frös till för en sekunde efter första smällen, innan de andra raketerna sköts upp och vi förstod att det var fyrverkerier.
NattmarknadenEfter två dagar i det paradiset med besök i en nattmarknad också, åkte vi vidare till Södra Goa. Damen i hotellt var, om ni ursäktar, en bitch. Ville inte låta os ta bara två rum ("Ni sa tre!") och var allmänt väldigt otrevlig. Hotellet låg dock i princip på stranden. Vi gick dit och blev utstirrade av indiska män. De började ta kort på oss. Otroligt obehagligt. Efter Goa åkte vi till Hampi, en stad helt proppfull med fornlämningar. För att komma dit åkte vi buss i tio timmar. Tänkt dig den sämsta buss någonsin tagit i Sverige. Det var värre. Den skulle ha kunnat falla ihop när som helst. Hampi var underbart vackert, överstrött med sandstensbumlingar och tempel vart du än såg. Jag gick flera promenader själv, för mina reskamrater var utpumpade och Hampi var stekhett, så det sov bort hela dagen. Jag väckte dem lagom till middag. Templen var helt fantastiska med statyer uthuggna ur stenen. Jag hittade ett tempel som var som att stiga in i jungelboken. Jag har mer bilder från Hampi än resten av resan sammanlagt, så jag kommer ladda upp bilderna in en slideshow istället för miniatyrer.
Och efter Hampi tog vi buss till en tågstation och åkte hem.
Hej Svenska Kommittén!
Jag kan se att gästboken är helt full med kommentarare av ansökande, de verkar helt taggade. Haha, jag kommer ihåg hur nervös jag var!
Känns kontigt att vara här, nästan utan kontakt med UWC i Sverige, när det var de som gjorde att jag kunde åka! (Om ni läser det här, säg till om det finns något jag kan hjälpa till med på distans!)
Känns kontigt att vara här, nästan utan kontakt med UWC i Sverige, när det var de som gjorde att jag kunde åka! (Om ni läser det här, säg till om det finns något jag kan hjälpa till med på distans!)
Jag vill ha en förståring! Jag vill ha någon att skämma bort och hjälpa och prata svenska med! Snälla, om ni har råd det här året, skicka mig en trevlig kille eller tjej som känner sig redo att möta Indien!
Jag vill verkligen rekommndera MUWCI! Det är en fantatisk upplevelse och mina vyer har breddats enormt. Det är inte vad jag trodde och jag måste erkänna att jag har blivit besviken många gånger, men jag har lärt mig att acceptera det också.
Bomb i Pune
Jag var och shoppade i Pune, köpte grädde till Fettisdagen och var på väg hem. Vi stod och väntade på busshållplatsen. Aviv, från Israel, dök upp med sin pojkvän Kunga. Hon hyperventilerade nästan och var shockad. Hon och Kunga hade suttit mittemot ett populärt tillhåll för Pune's utlänningar när plötsligt bageriet, på andra sidan gatan, exploderade. De sprang.
När vi stod där gick telefonerna varma, "är alla okej?" Min rumskamrat ringde mig. Vad vi visste så var det en gasspis som hade exploderat med inga döda.
Nu har det kommit fram att det var en bomb med 7 kg sprängämne. En servitris har setts böja sig ned och försöka öppna ett paket precis innan explosionen. Nio döda, fyrtio skadade varav nio utlänningar.
Polisen kopplar det till bombdåden i Mumbai för ett år sedan. Vi är glada att alla på skolan forfarande lever.
När vi stod där gick telefonerna varma, "är alla okej?" Min rumskamrat ringde mig. Vad vi visste så var det en gasspis som hade exploderat med inga döda.
Nu har det kommit fram att det var en bomb med 7 kg sprängämne. En servitris har setts böja sig ned och försöka öppna ett paket precis innan explosionen. Nio döda, fyrtio skadade varav nio utlänningar.
Polisen kopplar det till bombdåden i Mumbai för ett år sedan. Vi är glada att alla på skolan forfarande lever.
Fördröjda bilder
Jag har fortfarande inte laddat upp några bilder från Project week så jag tänkte göra det nu. Människor i deras by hade skjutits ihjäl av poliser som skyddar företagen som kommer dit för att ta mineraler från jorden de bor på. Barnen lekte med oss, kvinnorna satter blommor i vårt hår, säden låg att torka i solen, några män tvättade sig i dammen. Jag kan inte säga att de hade ett dåligt liv. Hårt, men inte dåligt. Lidande finns överallt, men för den enskilda familjen verkar det finnas hopp. Vi fick hjälpa till att bygga en skola, även om vi var mer i vägen än till hjälp. De fick sig åtminstone ett gott skratt på vår bekostnad.
Hjältar
http://www.dn.se/blogg/haitibloggen/2010/02/05/hjaltar-gor-inte-sa-6057
En artikel i DN (som jag nu har börjat läsa någorlunda regelbundet), eller ja, det är ett blogginlägg från Haitibloggen av Monika Oswaldsson som är psykolog för läkare utan gränser i Haiti.
Hon skriver om hur hon inte räcker till, hur händer sträcks ut överallt.
Jag känner igen mig. Barnen som sitter på trottoaren, kvinnan utan arm utanför mataffären, den blinde mannen som står bredvid skoputsaren, barnet som springer i bara en t-shirt, barfota, nedför ett berg av skräp med krossade glasflaskor in Punes slum. Det är så många händer. Vart jag än vänder mig så finns de där, även de som inte sträcks ut. Jag åker till Mumbai och de sitter längs vägen. Jag åker tåg och de skrubbar golvet under mina fötter för några rupees. Jag ser en blind flicka som haltar och vet att antingen är väldigt bra på att spela, att hon föddes blind och blev utstött eller att någon hällde syra i hennes ögon för att hon skulle få mer när hon tigger.
Det är ganska hårt att inse att det inte kommer bli jag som kommer på hur vi ska rädda dem alla, att ingen antagligen kan komma med en lösning. Jag undrar om de alltid kommer sitta där?
En artikel i DN (som jag nu har börjat läsa någorlunda regelbundet), eller ja, det är ett blogginlägg från Haitibloggen av Monika Oswaldsson som är psykolog för läkare utan gränser i Haiti.
Hon skriver om hur hon inte räcker till, hur händer sträcks ut överallt.
Jag känner igen mig. Barnen som sitter på trottoaren, kvinnan utan arm utanför mataffären, den blinde mannen som står bredvid skoputsaren, barnet som springer i bara en t-shirt, barfota, nedför ett berg av skräp med krossade glasflaskor in Punes slum. Det är så många händer. Vart jag än vänder mig så finns de där, även de som inte sträcks ut. Jag åker till Mumbai och de sitter längs vägen. Jag åker tåg och de skrubbar golvet under mina fötter för några rupees. Jag ser en blind flicka som haltar och vet att antingen är väldigt bra på att spela, att hon föddes blind och blev utstött eller att någon hällde syra i hennes ögon för att hon skulle få mer när hon tigger.
Det är ganska hårt att inse att det inte kommer bli jag som kommer på hur vi ska rädda dem alla, att ingen antagligen kan komma med en lösning. Jag undrar om de alltid kommer sitta där?
Avundsjuk?
Jag ser att temperaturen hemma ligger på runt -6.
Och vad gör jag? Jag kommer hem från Pune med halvt kilo färska jorgubbar och avnjuter dem med vaniljglass i solen.
Sedan gör jag mina läxor.
Och vad gör jag? Jag kommer hem från Pune med halvt kilo färska jorgubbar och avnjuter dem med vaniljglass i solen.
Sedan gör jag mina läxor.
Eclipse
Jag satt utanför klassrummet i solen och gick igenom hindialfabetet inför lektionen. När min lärare kom förbi frågade jag om vi kunde vara ute idag men hon protesterar "Nej nej nej!" coh sa att jag borde gå in och inte sitta i solen - eftersom det var månförmörkelse. Så det var så jag fick reda på det. Enligt indisk tradition är det farligt att vara i solen när den genomgår förmörkelse.
Mån förmörkelsen var inte total, men solen var nästan till hälften skymd av månen som mest. Man kan absolut inte titta direkt på den, men genom dubbla lager fotofilm eller ett röntgenark ser man de som en uppochnervänd månskära på hmlien. Jag har sprungit runt på skolan i två timmar nu, glad som en barnunge, och tagit bilder.
Jag är helt trött i ögonen oc svettig av att stå i solen. Ljust omkring oss var lite dunkelt, som att stå i ett dammoln.
Nu måste jag springa ut och se det sista innan den försvinner helt.
Klicka för att förstora.
Kan ni se att det har ändrats, att den har vridit sig och månen är uppe till vänster nu?
Mån förmörkelsen var inte total, men solen var nästan till hälften skymd av månen som mest. Man kan absolut inte titta direkt på den, men genom dubbla lager fotofilm eller ett röntgenark ser man de som en uppochnervänd månskära på hmlien. Jag har sprungit runt på skolan i två timmar nu, glad som en barnunge, och tagit bilder.
Jag är helt trött i ögonen oc svettig av att stå i solen. Ljust omkring oss var lite dunkelt, som att stå i ett dammoln.
Nu måste jag springa ut och se det sista innan den försvinner helt.
Klicka för att förstora.
Kan ni se att det har ändrats, att den har vridit sig och månen är uppe till vänster nu?
Hem och tillbaka igen
"Så hur är det i Indien?", var den vanligaste frågan. Efter den kom "Hur varmt är det?"
Efter ett tag blir man lite trött på att svara på samma frågor, men när man får chansen att berätta lite mer, att förklara hur det är är det alltid jättekul. Jag hade ett underbart jullov, med massa godis, familjemys, snö, hundgos, julmat, Liza, filmkväll (nästan varje kväll) och tv-spel. Och en massa annat såklart.
Aldirg har jag haft en sån vacker vinter med frost på alla träd, glänsande is, gnistrande snö, iskristaller och istappar! Jag slapp kalla mörka november och hoppade rakt in i ett snöparadis och sedan tillbaka till värmen... och solen...
När jag kom tillbaka hade jag fruktansvärd hemlängtan första dagarna och var också nära att bli fast på flygplatsen utan mobil och pengar. Men jag klarade det.
Mycket arbete är det redan tredje dagen. Svårt att säga allt, för det skulle ta tid att förklara avd allt innebär, tro mig bara när jag säger MYCKET.
Ikväll var jag på teater, en danstrupp som gör kathakali kom besök och gjorde Cesar. Det var otroligt imponerande, men de sa inte ett ord, utan representerade hela historien genom att dra i olika snören och röra händerna på olika sätt, genom att dra varandra, vifta på ögonbrynen och utstöta små rop. Jag stod ut i ungeför tjugo minuter, men sedan blev det ganska meningslöst eftersom jag inte kunde följa berättelsen. De håller på i fem timmar med sminkning, har bevis här med bilderna.
På tal om lappen med Lagom, jag försöker exportera detta underbara ord i svenskan! Det behövs verkligen för stressade studenter och så här i miljötider, eller hur?
