Kurri

Här är en film från Wada 3, min wada. Jag gar in genom den lilla porten, ner for trappan (ni kan se trädet där Apan bor till hoger) in i mitt hus och rakt fram till min dorr. Min säng är precis till vänster vid ingangen. Pappa är visst med ocksa.

På perrongen i Alingsås




Från tågfönstret




På Stockholmståget




På Arlanda




Pappa planerar sin resa




Flyget som tog oss till Istanbul




Gräslig interiör i turkos




Sveriges kust


(Wings stay on - Wings fall off)


Man får inte stå på flymotorn, okej?




Jag på Istanbulflyget




Mumbaiflyget




Städpatrullen latar sig efter uträttat arbete




Enda bilden från Mumbaiflyget (det var för mörkt)


Samma musik gick runt runt på kanalerna


Jeepen som plockade upp oss




Chauffören som aldrig sa något




Mitt hörn (jag ska omdekorera, kanske t.o.m måla om)




Flygrutten (ungefärlig)




Hemmagjord ritning av mitt hus




Dörren till mitt rum (entren i ryggen)





Handfaten och toadörrarna ("badrummet")




Uteplatsen




Längs husväggen (mitt rum bakom mig, grannrummet längst bort till vänster)




Kylskåpet (med nödmat när cafematen inte faller en i smaken)


Titta det står 'United World'!


Exotiskt (Löven är stora även om det här inte är så stort)


Vi har bananplantor och kakaoträd med!


Min utsikt (FANTASTISK!)


Allt är grönt av monsunen!


Aloe Vera (Den är dubbelt så hög som mig!)






Det var allt. Jag har suttit här i 1 timme och 20 min för er skull. Phew!

Jag fick mitt eget hörn i ett riktigt luftigt och ljust rum med högt till tak. Ett par draperier och klädskåpen avskärmar mig från de andra.
Det är väldigt exotiskt här och campus är som en labyrint, det tar lite tid innan man hittar ordentligt. Här växer palmer och träd som ser ut som flaskor och alldeles nyss såg jag ett kakaoträd med stora frukter! Det är fåglar och färgranna fjärilar överrallt och allt är grönt.
Det strövar omkring två hundar och flera katter som tydligen hörde till den gamla rektorn som inte kunde ta med sig dem när han flyttade förra året. Ingen aning om vem som matar dem. En katt trivs i matsalen (Café) och kallas Caf-cat.
Jag sov största delen av dagen men väcktes klockan åtta av att ett par vildhundar slogs om matrester precis utan för min öppna dörr. Nazia blev skraj så vi stängde dörren fort.
På kvällen sätter syrsorna igång och det känns som om man är i regnskogen, de låter mycket och är överallt. En del av dem för man faktiskt ont i öronen av om man går för nära.
Bakom Caf har personalen en liten helgedom där de har satt upp en staty av Ganesh, fullt med lampor och musik som spelas högt såklart.
I går satt jag vid Arts House med fantastisk utsikt över dalen och hörde trummande från en av byarna nedanför.
På kvällen när jag gick och lade mig hörde jag en fågel som redan är min favorit. Det låter som om den klapprar med näbben och svarar sig själv. Så här:
Clap.
Clap.
Clap-clap.
Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Den fortsatte enda till elva Clap och sedan började den om.

Man vänjer sig väldigt fort vid att prata engelska. Vissa ord saknas ibland men oftast går det väldigt lätt.
Luften här är lite tunnare än jag är van vid på grund av höjden, så jag blir lätt trött.
Maten är indisk och stark och inte helt fantastisk men okej. Jag kan inte äta så mycket än och undviker kryddorna för min mage vill inte veta av dem.
Allt som allt: jag känner mig redan hemma här och jag trivs!


Fråga, fråga, fråga allt ni vill veta så ska jag svara allt jag kan!
Nu kommer snart fotona!

Bombay lyser och blinkar under oss och sträcker sig till horisonten. På 1000 meters höjd är det 20 grader varmt.
Så fort vi går av planet slår en vägg av fukt och värme emot oss. Klockan är fyra på natten i Bombay och halv tolv hemma hos er.
Vi går och går genom den enorma flygplatsen. Sedan kommer en rulltrappa. Vi rullar rakt in i ryggen på en folkhop, mest indier, nedanför trappan. Folk rullar in i oss bakifrån innan rulltrappan äntligen stoppas. Vi får fylla i svar om H1N1 och jag är förkyld men ljuger och säger att jag inte har snuva, då skulle jag säkert bli stoppad.
Det luktar vad jag nu känner igen som Indiendoften under monsunen. Jord, vatten, avgaser och smuts. Jag trodde att det kanske skulle bli lite svalare utanför, men icke - det är ännu varmare och ännu fuktigare. Och vår vita hud gör att vi blir uttittade.
Jag har glömt berätta det för er: skolan erbjöd sig att komma och hämta oss i Mumbai med några representanter och vi tog erbjudandet. Så nu letade vi efter skylten. Jag hittade den ganska snabbt. Eftersom det inte finns någon annan svensk på skolan så kom det en norsk kille och en finsk tjej och plockade upp oss. Vi tog oss bort till en jeep som en Indier körde. Han pratade inte mycket. Inget faktiskt.
Men norderna var riktigt trevliga. Vi pratade medan bilen var tvunga att stanna i en kontroll i nästan kvart för att (och de är inte mina ord) "Some indians that wants to feel important".
Vi hade inga bälten. Sedan gav vi oss ut i Mumbai.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det är rätt svårt. Väldigt svårt.
Vi åkte på huvudgatan från flygplatsen. Folk gick på sidorna, det var plåtskjul vid vägkanten, hundar sprang över gatan hela tiden. Huvudgatan var platta kullerstenar och asfalt blandat, ibland med större eller mindre hål mitt i gatan. Vi hade kuddar i bilen, för resan tar fyra timmar. Det finns en typ av lastbil som alla verkar köra som inte kör moped. Det var inte många personbilar. Det finns inga trafikregler, förutom att man kör på den sida staketet som man är och tutar om man vill förbi ett långasammare fordon.
Bak på lastbilarna står det nästan alltid "Horn OK Please" och det är vad man gör. Man tutar och kör, även när det inte går att köra. En lastbil hade ingen baksida och var full med jutesäckar. Precis på kanten låg en pojke och sov ovanpå säckarna.
Allt som oftast kom det hög musik från ställen med massa ljus, tydligen var det Ganeshfestivalen när man firar den hinduiska guden Ganesh. Ni vet, han med elefanthuvudet.
Det var mitt i natten och mycket trafik. Jag undrar hur vägarna är på dagen... Det var mest män ute på gatorna förutom när jag såg kvinnor i riktigt färgglada och glittrande saris som stod vid lastbilsplatserna där jag såg en av dem klättra in i en lastbil.
När vi kom ut ur Mumbai började reklamskyltarna dyka upp. De var inte de du är van vid utan höga som femvåningshus och dubbelt så breda och tog upp stora delar av landskapet.
Landskapet! När solen började gå upp ljusnade det, det var mer folk på vid vägen och mer bilar. Landskapet var otroligt dramatiskt. Allting var GRÖNT av monsunen och bergen reste sig vackert ur slätten som pucklar.
Vi körde vid ett tillfälle runt en dal där vattenfall föll från kanterna. Ni vet Vattnadal i Sagan om Ringen? Precis så vackert var det!

Så kom vi fram till Paud, byn som ligger bredvid skolan. Små gator vindlade sig upp till Campus där det var en säkerhetskontroll innan vi körde in.
Känslan jag kommer ihåg är trötthet och nervositet. Det fanns inga vuxna som kom och tog hand om en, utan jag blev ledd runt campus lite och till mitt rum. Jag packade upp, fixade med att registrera mig, blev överfallen av andraåringar och fick höra namn tills huvudet simmade.
Jag träffade mina rumskamrater Xinyue (Shinjue) och Nazia (som Nadja fast med Z). Jag gav dem polkagrisar och de hade köpt presenter till mig, en kinesisk liten... sak och en indisk ask.

På flygstation fanns långa rullband i hela raka korridorer för trötta resenärers fötter. Roligt och fånigt men en del gillar dem säkert. Vi försökte köpa godis men det var rätt svårt. Till slut köpte jag en Bounty för motsvarande 39 kr!
Den var god att ha när vi väntade. Vi väntade mycket. Och sedan ännu mer för... gissa... flyget var försenat. Sedan kom det till en annan gate så vi gick dit och väntade istället. Tittade på när städpatrullen gick in och ut och hur de lastade på vår middag. I vänttsalen var det plötsligt massa Indier. Kvinnorna var i saris. Det var trevligt att iaktta dem lite försiktigt.
Sedan kom jag på hur fruktansvärt dyrt det måste vara för en Indier att resa. Pappa räknade ut att en familjemåltid på McDonalds för dem utomlands för en familj skulle gå av på vad som för oss skulle vara 2000 kr. De här Indierna var riktigt rika. Plötsligt kändes de snobbiga.
Vi fick gå på planet, som såg mycket trevligare ut än det förra. Planet var stort men blev inte ens halvfullt. Jag tänkte på de enorma koldioxidutsläppen. Vi fick säkerhetsinstruktionerna igen.
Sedan visade de info om flygresan, olika bilder från GPS:en, höjd över havet, hastighet på marken, tid, avstånd rest, avstånd kvar... det mesta stod på noll eftersom vi forfarande var på marken.
Vi lyfte och de visade en dålig grekisk film. Vi fick välja mat från en meny och jag tog indiskt men det var svårt att få ner. Vi fick macka och te också. Jag drack tomatjuice en gång. Det var som att dricka krossade tomater!
Det var en paus mellan filmen och nästa helt fruktansvärt dåliga film, som var indisk, när vi fick lite mer info.
Mot slutet tog jag lite av faktan och skrev ned.
Vi var på 11277 mter över havet, temperaturen var -45 grader C. Vi färdades i 855 km/h på markytan.
Jag såg solnedgången, som var snabb, från planet.
Sedan satt jag och ntittade på stjärnorna och de upplysta styäderna nedanför. De lyste som spindelnät med dagg i på morgonen eller som nervknutar som breder ut sig och kopplar i nästa knut. En väg låg som ett pärlband och en stad lyste upp havskanten med ett vackert sken.
Det var svårt att sova, trots att jag var trött.
Resan närmade sig sex timmar och 500 mil när vi flög in över Mumbai.

Vi stannade hos Cattis över natten, satt i den ljumma natten och drack te.
Nästa morgon gick vi upp i god tid och rullade våra väskor till busshållplatsen. Bussen mot Arlanda kom och vi var tvungna att trycka in alla våra väskor på ett dubbelsäte, för det fanns inget förvaringsställe.
När vi kom till flygplatsen gick allt ganska smidigt. Mitt handbagage var två kilo för tungt så jag la lite grejer i pappas väska. Vårt stora bagage fick var sin lapp med "Caution. Heavy".
I säkerhetskontrollen fick jag fram och tillbaka och de blev misstänksamma av mitt pengabälte.
Så kom vi in i affärsdelen av terminalen. Vi väntade, åt en bagette var och sedan gick vi igenom 'tullen' eller vad man nu kallar det, till där man fakitskt går på planet.  Låååång väntan, tittade på flygplan som lyfte hela tiden och körde i stora cirklar. Att gå på tog en evighet. Sedan var vi på, satte på oss bälten, fick säkerhetsinstruktioner över motorbullret från de små skärmarna och så kom vi ut på startbanan. Vi accelerade och det sög i magen på ett väldigt behagligt sätt.
Jag satt vid fönstret och tittade ut hela tiden. Vi flög över Sverige och sedan ut över kusten. Öarna åg utspridda och molnen kastade skuggor på vattenytan. När vi svängde såg man antingen bara himmel eller en väldigt massa hav.
Man tittar ut och tänker på att det faktiskt inte är någon fast mark under ens fötter. Bara luft. Alla dessa ton flygplan hålls upp av små, små vingar.
Interiören i flygplanen var helt fruktansvärt ful. Turkosblå säten. Yuck.
Vi flög över Svarta Havet och när vi närmade oss Istanbul såg vi massa lastade båtar på väg mot sundet. Vi gjorde en stor lov runt staden innan vi landade.
Resan tog tre timmar.

Vi stod på perrongen och snart skulle tåget komma. Det betyder att jag inte skulle se min mamma och lillebröder på nio månader (låter bättre än ett år). Jag försökte att känna efter men tankarna liksom bara blockeras. Vi sa hej då som om jag bara skulle iväg i en vecka, inget dramatiskt och det kändes bra. Tåget kom och jag och pappa baxade upp våra väskor och luckades blockera gången för de andra passagerarna. Tåget började rulle och vi vinkade från tåget så länge vi såg dem. Rufus sprang efter en bra bit innan tåget blev för snabbt för hans långa ben. Jag kände mig lite halvt förlamad men det gick över snabbt och ersattes direkt av uppspelthet och förväntan. När tio minter hade gått var vi i Skövde. Eller oj då, det hade gått 40 minuter. Men vad X200 går snabbt! Tankarna rör sig så fort jag hinner bara glimta olika idéer innan de åker iväg igen och försvinner. Nu är vi i Hallestad. Nu svischar allt förbi. Mungiporna åker upp hela tiden och jag vill gå omkring och prata hela tiden. Så förväntansfull.

Idag åker jag.
Väskan måste packas om en gång till. Jag måste skriva ut addresslappar.
Klockan sex står jag på Alingsås perrong och säger hej då till min familj.. Jag har tänkt mycket på hur det kommer vara, men nu när det är i kväll, IKVÄLL, som jag ser mamma, Rufus och Teo för sista gången på nio månader, är det helt overkligt. Varje gång jag funderar på det är det som att gå emot en glasvägg inne i huvudet, jag kan inte fatta att det är på riktigt och ändå känner jag mig helt handlingsförlamad.

Imorgon lyfter flygplanet.
Nu kommer ni nog inte att höra ifrån mig på ett tag men jag lovar att jag ska ta en massa kort åt er!
Vi ses om ett tag!

...och jag vaknar med ont i halsen, tröttare än när jag lade mig. Ögonen tåras, näsan är tät och rinner, har ingen aptit.
Snälla, snälla, låt det inte vara svininfluensa. Men jag har ingen feber, frossa, smärta eller kräkningar. Så jag hoppas på en vanlig förkylning, men bara det är illa precis när jag ska resa.

Tack för alla kommentarer! Utan dem tror jag inte skulle skriva lika ofta alls.
Såklart jag kommer ihåg mina gamla klasskamrater Johan! Lycka till med starten i NV, det lär väl bli ytterligare ett ganska hektiskt år!

Idag har jag och pappa fixat med Skype och webbkameror. Jag har en till min dator och pappa köpte också en som intstallerad. Det gick jättebra och Teo tyckte det var kul att se mig på datorn. Det blev dock lite rundgång eftersom vi satt så nära varandra, innan jag flyttade mig till rummet bredvid gick det inte att höra vad man sa!
Nu kan vi se varandra trots de 350 mil som kommer at ligga emellan oss! Är inte internetåldern fantastisk?

Jag tänkte beskriva hur resan till skolan är planerad, vad som faktiskt händer går ju aldrig att förutse.
Måndagen den 24 augusti lämnar jag och pappa Alingsås. Vi kommer fram på kvällen och sover över hos Cattis (min faster) och hennes katter.
Dagen därpå tar vi oss till Arlanda. Planet lyfter 12.20 svensk tid. Hejdå Sverige!
Vi landar i Istanbul 15.45 svensk tid men klockan kommer att visa 16.45. Klockan 18.45 Istanbultid sitter vi förhoppningsvis på planet till Mumbai (Bombay).
Vi kommer till Indien klockan 03.35 i deras tid. För er här hemma landar jag 23.25 svensk tid. Hos er är det tisdag, för mig kommer det att vara onsdag. Om man tittar på Google Earth så ser man att vi flyger mot natten.
I Mumbai tar vi taxi till hotellet. Bara det ska tydligen vara ett äventyr som tar tre timmar eller mer. Vi somnar och vaknar samma dag som vi gick och la oss. Den dagen ägnar vi att åt att få tag i våra tågbiljetter.
På torsdagen, både för er och för mig tar vi tåget till Pune. Denna lilla stad finns med på vissa världskartor, inte alla (det är trots allt bara 4 miljoner invånare), och uttalas Poona.
Här blir vi antingen hämtade av skolans representatnter eller tar oss själva till skolan, som ligger 40 minuter utanför staden. Jag ska posta bilder så snart jag kan.

Antagligen kommer det hända en massa spännande saker och jag har med mig en liten anteckningbok som jag ska kludda ner allt roligt i för att dela med er.

Jag har ändrat datum för nedräknaren och namnen på blogginläggen eftersom jag hade missuppfattat avgångsdatum. Plötsligt är det bara sju dagar kvar!

Idag har jag suttit och pysslat med utséendet på bloggen - som ni nog märkt.
Jag har ändrat i stilmallskoderna och i kodmallskoderna. En nedräkning sitter nu i sidmenyn och talar om hur många dagar det är kvar tills mitt flygplan lyfter. Färg, storlek och typsnitt på inläggsrubrikerna har jag ändrat, sett till att glappet mellan sidmenyn och inläggen försvunnit, lagt till en egen headerbild, gjort sidrubriken mycket större... och en massa små detaljer.
Jag har allt som allt suttit här i fyra och en halv timme - men kul var det!

Igår var jag hos OMI-hälsan i Alingsås för mina sista vaccinationer och hälsoundersökning... trodde jag.
Men icke. De hade glömt att ge mig TBC-vaccination i början av sommaren och ingen hade riktig koll på vad jag hade fått och inte. Såå... massa prat, mätte blodtryck, puls, kollade hjärta och lungor. Sedan fick jag vänta i väntrummet igen tills syster kom och gjorde blodprov. Det var faktiskt läskigt. Nålen var tjock. Nu har jag ett lustigt blåmärke i armvecket.
Sedan fick jag påfyllning av difterivaccin i ena armen och påfyllning av stelkramps vaccin i den andra. Jag som trodde jag skulle få mot japansk encifallit eller vad tusan det hette. Namnen snurrar runt i huvudet på mig.
Sedan fick jag drickvaccin mot kolera att ta med hem och tabletter mot... jagkommerinteihågvad. Och ett impregnerat myggnät.
Hela kalaset kostade 2350 kr.
Nä, oj då, pappa ringde och frågade: De hade räknat fel!
Så, nu ska jag dit igen på måndag för att göra ett test med antikroppar. Om jag får en stor röd fläck på armen behöver jag inte ta vaccinet mot TBC. Men om det inte syns något... så måste jag ta det, vilket innebär att jag kommer få ett sår på vänstra överarmen. Det kommer bli en skorpa, som kommer att bli varig som jag måste tvätta och inte får bada med (det kan ta två månader innan det läker ut. Yay.) och absolut inte låta nån annan få bakterier på sig. Då kan de få tuberkolos. Oh, joy.
Min skola har informerat mig om att de kommer att ta åtgärder mot svininfluensan förresten. De ska sätta upp hygienstationer, vad nu det innebär?