Kurri

Nu sitter jag här igen, som andraåring den här gången. Jag ska försöka besvara frågan hur det är att gå på en UWC-skola. Låt mig börja med att säga att det inte är lätt. Det är väldigt svårt. Jag pratade med min förstaåring här om dagen och hon genomgår just nu samma fas som jag gjorde när jag kom hit, den som är lite hemlig. Desillsionering. Vi känner båda att vi ansökte till UWC för att vi ville vara i ett sammanhang där vi inte längre var handlade bara om personlig vinning utan något större, som att rädda världen till exempel.

Vi kom in. Vi kom till skolan. Vi blev besvikna. Det är nästan tabu att säga det, att UWC inte är allt det man trodde det skulle vara. Jag är inte bara besviken på människor runt omkring mig som inte verkar bry sig om något annat än bra universitet och skvaller (precis som överallt annars), utan jag är också besviken på mig själv.

UWC är fantastiskt. MUWCI är antagligen den bästa skolan jag någonsin kunnat gå på, men det är inte perfekt. Det är mycket skolarbete och förutom det många andra aktiviteter. Låt mig beskriva det så här: Genomsnittet i världen för det slutgiltiga IB-betyget är 28-30 poäng. På MUWCI är det 35. Vår världsbild är något sned här, för vi är faktiskt allihopa riktigt smarta. Och väldigt engagerade.

Indien är fantastiskt. Det är otroligt förbyllande och jag tror inte att jag någon annan stans kan säga att jag är sen för att en flock bufflar upphöll trafiken. Indien slutar aldrig att förvåna mig. Det är smutsigt och vackert och luktar illa och har otroligt många olika världar, det är svårt att säga vilken som egentligen är Indien.

Så hur är det att studera på UWC? Det är en enorm utmaning,

för att det förväntas väldigt mycket av dig. Det är fantastiskt för du är inte ensam om att vara engagerad och ha starka åsikter längre. Du är fri att prova vad du vill göra med ditt liv - du lär dig mer om dig själv än om resten av världen. Men om det är något jag har lärt mig av att bo tillsammans med hela världen så är det att personlighet och karaktär varierar mer inom en grupp människor än mellan dem. Jag har mer saker gemensamt med en amerikan, en indier, en malaysian och en schweizare än med norrmän och danskar. Vi delar kultur, vi nordbor, men med världen delar jag vänskap.

Nu sitter jag här igen, som andraåring den här gången. Jag ska försöka besvara frågan hur det är att gå på en UWC-skola. Låt mig börja med att säga att det inte är lätt. Det är väldigt svårt. Jag pratade med min förstaåring här om dagen och hon genomgår just nu samma fas som jag gjorde när jag kom hit, den som är lite hemlig. Desillsionering. Vi känner båda att vi ansökte till UWC för att vi ville vara i ett sammanhang där vi inte längre var handlade bara om personlig vinning utan något större, som att rädda världen till exempel.

Vi kom in. Vi kom till skolan. Vi blev besvikna. Det är nästan tabu att säga det, att UWC inte är allt det man trodde det skulle vara. Jag är inte bara besviken på människor runt omkring mig som inte verkar bry sig om något annat än bra universitet och skvaller (precis som överallt annars), utan jag är också besviken på mig själv.

UWC är fantastiskt. MUWCI är antagligen den bästa skolan jag någonsin kunnat gå på, men det är inte perfekt. Det är mycket skolarbete och förutom det många andra aktiviteter. Låt mig beskriva det så här: Genomsnittet i världen för det slutgiltiga IB-betyget är 28-30 poäng. På MUWCI är det 35. Vår världsbild är något sned här, för vi är faktiskt allihopa riktigt smarta. Och väldigt engagerade.

Indien är fantastiskt. Det är otroligt förbyllande och jag tror inte att jag någon annan stans kan säga att jag är sen för att en flock bufflar upphöll trafiken. Indien slutar aldrig att förvåna mig. Det är smutsigt och vackert och luktar illa och har otroligt många olika världar, det är svårt att säga vilken som egentligen är Indien.

Så hur är det att studera på UWC? Det är en enorm utmaning,

för att det förväntas väldigt mycket av dig. Det är fantastiskt för du är inte ensam om att vara engagerad och ha starka åsikter längre. Du är fri att prova vad du vill göra med ditt liv - du lär dig mer om dig själv än om resten av världen. Men om det är något jag har lärt mig av att bo tillsammans med hela världen så är det att personlighet och karaktär varierar mer inom en grupp människor än mellan dem. Jag har mer saker gemensamt med en amerikan, en indier, en malaysian och en schweizare än med norrmän och danskar. Vi delar kultur, vi nordbor, men med världen delar jag vänskap.