Kurri

Varje termin har vi en ledig vecka när vi har chansen att jobba med en välgörnehetsorganisation, resa eller bara vara lediga.
Det fanns ungefär tolv olika prjekt man kunde välja och jag valde att åka till stambefolkningen i Orissa med organistionen Agragamee.
De som bor där bor som de har gjort i hundratals, nästan tusen år. De lever av lantbruk och djuren och har ett eget trossystem. De bor i byar med mellan hundra och trehundra personer, och de är alla släkt, antingen infödda eller ingifta.
De problem som de möter är: en regering som tvingar på dem "utveckling" som de inte behöver (syntetiska material, färdigpackad mat), utvinning av aluminium i gruvor som förstör landet, inga rättigheter, jorderosion och ingen sjukvård.

Vi åkte 30:e oktober. Vi tog buss in till Pune, där vi gick på vårt tåg. Att åka indiskt tåg är alldeles speciellt, jag har verkligen fått prova på det på riktigt. Första tågresan satt vi i AC 3-tier, som är en av de högre klasserna med luftkonditionering. 26 timmar. I Vishakapatnam checkade vi in på ett hotel som såg riktigt stiligt ut, men lakanen var smutsiga och vi hade små kryp i sängen. Nästa dag tog vi ytterligare ett tåg, fyra timmar i Non-AC, alltså utan luftkonditionering. Rayagada. Agragamee's jeepar väntade utanför. Ytterligar fyra timmar där vägarna blev allt mindre och mindre.
Vi åkte verkligen rakt ut i ingenting. Och ju längre vi åkte, desto mer intesivt blev vi stirrade på. Indier stannade längs vägen bara för att se jeepen åka förbi. Det är ganska obehagligt. Landsakpet gick fran stadsmiljö till fält, till gröna skogsklädda, toppiga berg, till rullande kullar med gulnat gräs och lapptäcken av åkrar. Så kom vi fram. I en skogsdunge mitt på den annars ganska tomma dalslätten låg en samling byggnader: gästrum, trädgård, spinneri, samlingslokal och kök. Vi fick våra rum, med sängar hårda som sten och med stora myggnät över. Sedan hade vi en träff där vi introducerades och introducerade oss.
Vi såg en dokumentär och fick middag. Klockan tio gick vi och lade oss, utmattade.
Nästa dag var vi uppe halv sju, frukost sju och så åkte vi till en av byarna.
Att gå in där var som att gå in i en av de där rekonstruerade järnåldersbyarna, förutom att människor och djur gick omkring och elden var tänd. De var blyga, speciellt kvinnorna och barnen, och tryckte längs väggarna. Vad som slog mig när vi gick in där var hur rent det var! Inte ett gruskorn på marken, utan helt slätt. Inne i byn är hela marken av hårt stampad jord som de täcker med kodynga som torkar till ett slätt täcke.
Vi var precis lika blyga som invånarna. De tog oss på en tur längs med kullen, visade oss sina odlingar. Raggi (inhemsk gröda), daal (bönor), potatis, cashewnötter och ris. Sedan hjälpte vi dem samla ihop sten som vi blockerade en bäckfora med för att hindra jorderosion. Det blev mycket stenbärnade den veckan. Nästa dag byggde vi en låg stenmur, också den för att hindre erosion. I nästa by hämtade vi sten till grunden till en skola vi påbörjade.
Men det var inte mycket vi faktiskt unde hjälpa. När kvinnorna bar två jättestenar på huvudet, bar jag en av halva deras storlek. Alla kvinnorna bär på huvudet. De har en sjal som de rullar ihop och lägger på huvudet innan de lyfter upp stenen, rissäcken eller vattenkannorna av rostfritt stål. Varje dag hämtar de vatten i dem, jättelike, fruktansvärt tunga. Vad som slår dig när du är där är hur friska alla är. De flesta jobbar fullt ut när de är åttio och vi träffade en kvinna som var hundra år och döende.
Visserligen kan jag ju inte se alla dem som inte har överlevt till vuxen ålder, vilket jag misstänker kan vara en hel del, men de som lever är friska som nötkärnor.

De tre första dagarna spenderade vi i en och samma by, Rashijhiri ( japp, det är svårt att uttala). Den tredje dagen vi kom dit dunkade trummorna runt den lilla helgedomen. Byns 'häxor' hade en ritual. Häxor är vad de kallas, men de är goda sådana och av båda könen. Alla änkor och änkemän ges valet att bli häxa. De hade håret utsläppt och vilt i jämförerlse med de andra som hade det kortklippt (männen) eller i en flätad knut. Det var oerhört fascinerande. De dansade och dansade och dansade till en av de unga flickorna inte kunde stå på benen längre. Så fort trummorna tystanade föll hon ihop och var tvungen att fångas av några andra kvinnor som höll sig i närheten, men när de startade igen började det rycka i kroppen på henne tills hon var uppe och stapplande dansade igen. Jag fick veta att hon var väldigt ung och att hennes man nyss hade dött, så hon tränades att bli häxa. De återvände hela tiden till ett ställe där de andades in rökelse i djupa andetag för att orka och tryckte fast en röra av ris i pannan. Vi åkte hem vid lunchtid och eftermiddagarna hade vi olika projekt som att lära oss om olika ekologiska lantbruksmetoder, se spinneriet, blanda ihop koskit med kiss, aska, mjöl och mosade löv till en härlig blandning att göda fälten med.
Allt vi åt kom från trädgården. Till och med kaffet vi drack var från en kaffebuske som de visade oss. De hade kanelträd, auberginer, gurka, tomat, daal, ris, papya, potatis, lök, kål, majs... hur mycket som helst! Och allt var experiment för att lära sig binda vattnet till marken, olika typer av gödning, odling utan att ta bort ogräs, hur man gjorde fattig jord bättre och så vidare.

Dag fyra åkte vi till byn där vi påbörjade skolan. Vi välkommnades av trummor. Vi släpade sten och hackade diken i jorden, men först efter att gudarna hade tacktas och offrats en kokosnöt. Att bära en sten på huvudet är inte lätt när du måste hoppa från sten till sten över en bäck och klättra över språkbarriärer hela tiden. Vi hade lunch vid en annan Agragamee-station, för att vi var så långt borta från vårt eget campus.
Vi fick vila ut lite innan vi åkte tillbaka för att fortsätta med skolan.
De kommande dagarna var det meningen att vi skulle stanna i den andra byn, Sagriguda, men våre guide blev så ivrig att få visa oss alla de lyckade projekten att vi åkte runt en hel dag pch tittade på fält i tre olika byar. Det var tröttande, för även om det är imponerande (de har förvandlat stepp till blomstrande öken) så odlar de alla samma saker. Och att inte kunna binda sig till en by och lära känna dem ordentligt gör en rastlös.
På kvällen hade vi korta presentationer. Jag berättade om de långa vintrarna i Sverige och om vårt inhemska folk, samerna. Jag ritade en halvful ren på tavlan och förklarade hur samerna var nomader, men att de numera är mer bofasta.
En annan kväll, när vi skulle titta på mer dokumentärer, men det inte fanns fler att se, ville vi titta på Russel Peters. Det fungerade inte så vi satte på en barnfilm om en liten modig elefant istället. Den var på hindi med engelska textning. Om man nu kan kalla det engelska. Vi hade otroligt roligt åt översättningen. "Hush, enemy of sleeping!" och "It is time for their scaredness from us!" Hela filmen slutade med en musikvideo på temat "Everything's gonna be ooookeeeeyyyy!"
Och veckan fortsatte med olika arbeten och så var det dags att åka hem. Vi tog jeepen lite senare än tnkt och jag var nervös att vi skulle missa tåget. Och så fick vi punktering! Bang! Jag trodde någon sköt på oss. En annan jeep fick plocka upp oss och sedan gick det i rasande fart, över 100 km/h på små, små vägar. Ett gupp och vi svävade över sätena. Jag bad at vi ite skulle köra på någon och njöt av farten.
Vi kom i tid. Tåg i fyra timmar och jag avslutade min filosofiläsning. I Vishakapatnam hade vi ett fyra timmars mellanrum till nästa tåg. Gissa vår förvåning när en man kom upp till oss och tog oss ut till sina luftkonditionerade bilar med vit läderinteriör och körde oss till ett lika städat hotell. Jag vågade knappt sitta på sätet i min reskläder. svettig och lite dammig. Vi fick en rundtur i staden och sedan bjöd de oss på öl (!!) ihotellet innan vi hade (en väldigt kryddig) middag och skyndade tillbaka till hotellet. Luftkonditioneringen var skön med det kändes konstigtatt sitta i en helt tyst, lyxig bubbla efter dammig jeepar och se sitt Indien på utsidan av fönstret.
Jag var glad när vi satte oss på tåget i vardagsindiens kupé. Fem minuter senare var vi nästan i upplösning när tåget rullade och Alex var kvar på perrongen. Hon hade ingen väska, inga pengar, bara en mobil utan batteri. Ett frenetiskt ringande till släktingar, skolan, farbröder, hotell och Alex började och till slut lyckades vi checka in henne på hotellet där vi hade ätit middag. Ironiskt nog kom hon tillbaka sex timmar innan oss, efter en natt i lyxhotell och ett flyg tillbaka till Pune. Men hjälp vad oroliga vi var!
Så var vi äntligen hemma! Min säng kändes så mjuk!
Men till vår stora förvåning REGNADE det när vi kom tillbaka...

Det är väldigt lätt för oss som kommer utifrån, från hektiskt skolarbete, att romantisera den lugna tillvaro som de lever i de här byarna. Deras dag har en lugn rytm. De arbetar hela dagarna och har aldrig semester, men det är ett taktfast lugn i det.
För oss var det som att åka på retreat. Det har fått mig att fundera över vårat samhälle. Vad strävar vi efter? Vi går i skolan, vi jobbar, jobbar, kommer hem, sätter på TV:n, bombarderas med informtion dagarna i ända. Inte konstigt att vi behöver två månaders sommarlov.

Indien kan vid en första anblick verka västerinserat med sina stora Coca-colareklam, McDonald's, shoppingcenter... men jag tror inte att det faktiskt är så, efter att ha iakttagit för en lite längre tid. Indien suger upp kultur som en svamp, men det är inte Indien som blir som Väst, det är väst som blir indieniserat!

Min hudfärg irrterar mig allt mer för varje dag som går. Jag blir utstirrad och behandlad som en kunglighet, det är vedervärdigt. Jag vill kunna prata med folk, vara på samma nivå som dem och förstå dem - det är omöjligt när jag i deras ögon är en vandrande, bortskämd plånbok!
En annan väldigt jobbig insikt jag har fått:
Jag följde med mina kompisar till SGS Mall, ett shoppingcenter i amerikansk stil med utlänningar och rika indier som målgrupper. Jag satt mitt i smeten och tittade mig omkring. Och jag såg ett väldigt oroväckande mönster. Alla indier som inte stod bakom en disk eller städade golven hade relativt ljus hud. Mönstret återkommer i många andra situationer: fina hotell, konferenser, politiker, affärsägare... Och vilken kosmetikaffär du än går in i som kommer du hitta en hylla med "whitening creams".