Kurri

...det är en ganska lustig historia faktiskt.
Jag och Marte hade varit i Pune och handlat och åkte hem med pendelbussen som lokalbefolkingen tar. Den är väldigt skramlig, men det var trevligt, började prata så gott det gick med någon från grannsamhället Pirangut. Vi gick av bussen i Paud och tänkte ta en rickshaw eller en jeep upp till skolan. Så vi började gå mot korsningen när marken plötsligt försvann under mig. Jag föll ner i ett stort hål vid sidan av vägen och tappade andan fullständigt. Var tvungen att koncentrera mig på varje andetag för att inte svimma. Jag blev upphissad och försäkrade dem om att jag var okej och vi fortsatte långsamt nedåt gatan till en resaurang dit folk från skolan åker på fredagar, de har en jeep att åka hem i.
Sedan släppte bedövningen och det gjorde så ont! Det kändes som en kniv i axeln och revbenen nedanför, jag kunde inte prata. Det blev svårt att andas igen, varje andetag gjorde det värre. Vi fick tag i en jeep och åkte upp till skolan, vägarna är ojämna och jag kramade nästan sönder Martes hand när det guppade ibland. Det gick i vågor och vi kom från till skolan och med centre. Doktorn var inte där men sköterksan gav mig is på mitt svullna ben och en injektion med smärtstillande. Ett tag skrek jag, men det blev bättre. Kunde inte andas när jag låg ned.
Jag somnade till slut och idag värker det mest. Känns som växtvärk när jag andas djupt och är stel som som en gammal gumma. Jag slipper åtminstone göra mitt matteprov.