Hej Svenska Kommittén!
Jag kan se att gästboken är helt full med kommentarare av ansökande, de verkar helt taggade. Haha, jag kommer ihåg hur nervös jag var!
Känns kontigt att vara här, nästan utan kontakt med UWC i Sverige, när det var de som gjorde att jag kunde åka! (Om ni läser det här, säg till om det finns något jag kan hjälpa till med på distans!)
Känns kontigt att vara här, nästan utan kontakt med UWC i Sverige, när det var de som gjorde att jag kunde åka! (Om ni läser det här, säg till om det finns något jag kan hjälpa till med på distans!)
Jag vill ha en förståring! Jag vill ha någon att skämma bort och hjälpa och prata svenska med! Snälla, om ni har råd det här året, skicka mig en trevlig kille eller tjej som känner sig redo att möta Indien!
Jag vill verkligen rekommndera MUWCI! Det är en fantatisk upplevelse och mina vyer har breddats enormt. Det är inte vad jag trodde och jag måste erkänna att jag har blivit besviken många gånger, men jag har lärt mig att acceptera det också.
Bomb i Pune
Jag var och shoppade i Pune, köpte grädde till Fettisdagen och var på väg hem. Vi stod och väntade på busshållplatsen. Aviv, från Israel, dök upp med sin pojkvän Kunga. Hon hyperventilerade nästan och var shockad. Hon och Kunga hade suttit mittemot ett populärt tillhåll för Pune's utlänningar när plötsligt bageriet, på andra sidan gatan, exploderade. De sprang.
När vi stod där gick telefonerna varma, "är alla okej?" Min rumskamrat ringde mig. Vad vi visste så var det en gasspis som hade exploderat med inga döda.
Nu har det kommit fram att det var en bomb med 7 kg sprängämne. En servitris har setts böja sig ned och försöka öppna ett paket precis innan explosionen. Nio döda, fyrtio skadade varav nio utlänningar.
Polisen kopplar det till bombdåden i Mumbai för ett år sedan. Vi är glada att alla på skolan forfarande lever.
När vi stod där gick telefonerna varma, "är alla okej?" Min rumskamrat ringde mig. Vad vi visste så var det en gasspis som hade exploderat med inga döda.
Nu har det kommit fram att det var en bomb med 7 kg sprängämne. En servitris har setts böja sig ned och försöka öppna ett paket precis innan explosionen. Nio döda, fyrtio skadade varav nio utlänningar.
Polisen kopplar det till bombdåden i Mumbai för ett år sedan. Vi är glada att alla på skolan forfarande lever.
Fördröjda bilder
Jag har fortfarande inte laddat upp några bilder från Project week så jag tänkte göra det nu. Människor i deras by hade skjutits ihjäl av poliser som skyddar företagen som kommer dit för att ta mineraler från jorden de bor på. Barnen lekte med oss, kvinnorna satter blommor i vårt hår, säden låg att torka i solen, några män tvättade sig i dammen. Jag kan inte säga att de hade ett dåligt liv. Hårt, men inte dåligt. Lidande finns överallt, men för den enskilda familjen verkar det finnas hopp. Vi fick hjälpa till att bygga en skola, även om vi var mer i vägen än till hjälp. De fick sig åtminstone ett gott skratt på vår bekostnad.
Hjältar
http://www.dn.se/blogg/haitibloggen/2010/02/05/hjaltar-gor-inte-sa-6057
En artikel i DN (som jag nu har börjat läsa någorlunda regelbundet), eller ja, det är ett blogginlägg från Haitibloggen av Monika Oswaldsson som är psykolog för läkare utan gränser i Haiti.
Hon skriver om hur hon inte räcker till, hur händer sträcks ut överallt.
Jag känner igen mig. Barnen som sitter på trottoaren, kvinnan utan arm utanför mataffären, den blinde mannen som står bredvid skoputsaren, barnet som springer i bara en t-shirt, barfota, nedför ett berg av skräp med krossade glasflaskor in Punes slum. Det är så många händer. Vart jag än vänder mig så finns de där, även de som inte sträcks ut. Jag åker till Mumbai och de sitter längs vägen. Jag åker tåg och de skrubbar golvet under mina fötter för några rupees. Jag ser en blind flicka som haltar och vet att antingen är väldigt bra på att spela, att hon föddes blind och blev utstött eller att någon hällde syra i hennes ögon för att hon skulle få mer när hon tigger.
Det är ganska hårt att inse att det inte kommer bli jag som kommer på hur vi ska rädda dem alla, att ingen antagligen kan komma med en lösning. Jag undrar om de alltid kommer sitta där?
En artikel i DN (som jag nu har börjat läsa någorlunda regelbundet), eller ja, det är ett blogginlägg från Haitibloggen av Monika Oswaldsson som är psykolog för läkare utan gränser i Haiti.
Hon skriver om hur hon inte räcker till, hur händer sträcks ut överallt.
Jag känner igen mig. Barnen som sitter på trottoaren, kvinnan utan arm utanför mataffären, den blinde mannen som står bredvid skoputsaren, barnet som springer i bara en t-shirt, barfota, nedför ett berg av skräp med krossade glasflaskor in Punes slum. Det är så många händer. Vart jag än vänder mig så finns de där, även de som inte sträcks ut. Jag åker till Mumbai och de sitter längs vägen. Jag åker tåg och de skrubbar golvet under mina fötter för några rupees. Jag ser en blind flicka som haltar och vet att antingen är väldigt bra på att spela, att hon föddes blind och blev utstött eller att någon hällde syra i hennes ögon för att hon skulle få mer när hon tigger.
Det är ganska hårt att inse att det inte kommer bli jag som kommer på hur vi ska rädda dem alla, att ingen antagligen kan komma med en lösning. Jag undrar om de alltid kommer sitta där?
