Vardag

 


Vädret är ur led!

I min del av Indien har vi monsun, en regnperiod, två  månader över sommaren. Sedan faller inte en droppe på tio månader. Så gissa om jag var öfrvånad över att komma hem från Project Week och se tunga droppar falla. Och det har bara fortsatt. Inte ens under monsunen hade vi så här mycket regn på en gång. Klassrummen som är separata är som en ö omgiven av ankeldjupt vatten. Paraplyerna vänds ut och in av blåsten som böjer träden och knäcker grenar.
Så fick jag reda på vad det var: en cyklon. En cyklon är på väg mot Indiens västra kust! Den har fått namnet Phyan och slår till norr om Mumbai, mellan Gujarat och Norra Maharashtra imorgon torsdag. Mitt fönster skallrar av vinden. Alla idrotter har ställts in. Folk kryper ihop i sina rum. Äntligen känns det som en riktigt höst!
Här har det varit strålande sol, så jag trodde nästan att det fortfarande var augusti.

Så nu har jag varit på Project Week

Varje termin har vi en ledig vecka när vi har chansen att jobba med en välgörnehetsorganisation, resa eller bara vara lediga.
Det fanns ungefär tolv olika prjekt man kunde välja och jag valde att åka till stambefolkningen i Orissa med organistionen Agragamee.
De som bor där bor som de har gjort i hundratals, nästan tusen år. De lever av lantbruk och djuren och har ett eget trossystem. De bor i byar med mellan hundra och trehundra personer, och de är alla släkt, antingen infödda eller ingifta.
De problem som de möter är: en regering som tvingar på dem "utveckling" som de inte behöver (syntetiska material, färdigpackad mat), utvinning av aluminium i gruvor som förstör landet, inga rättigheter, jorderosion och ingen sjukvård.

Vi åkte 30:e oktober. Vi tog buss in till Pune, där vi gick på vårt tåg. Att åka indiskt tåg är alldeles speciellt, jag har verkligen fått prova på det på riktigt. Första tågresan satt vi i AC 3-tier, som är en av de högre klasserna med luftkonditionering. 26 timmar. I Vishakapatnam checkade vi in på ett hotel som såg riktigt stiligt ut, men lakanen var smutsiga och vi hade små kryp i sängen. Nästa dag tog vi ytterligare ett tåg, fyra timmar i Non-AC, alltså utan luftkonditionering. Rayagada. Agragamee's jeepar väntade utanför. Ytterligar fyra timmar där vägarna blev allt mindre och mindre.
Vi åkte verkligen rakt ut i ingenting. Och ju längre vi åkte, desto mer intesivt blev vi stirrade på. Indier stannade längs vägen bara för att se jeepen åka förbi. Det är ganska obehagligt. Landsakpet gick fran stadsmiljö till fält, till gröna skogsklädda, toppiga berg, till rullande kullar med gulnat gräs och lapptäcken av åkrar. Så kom vi fram. I en skogsdunge mitt på den annars ganska tomma dalslätten låg en samling byggnader: gästrum, trädgård, spinneri, samlingslokal och kök. Vi fick våra rum, med sängar hårda som sten och med stora myggnät över. Sedan hade vi en träff där vi introducerades och introducerade oss.
Vi såg en dokumentär och fick middag. Klockan tio gick vi och lade oss, utmattade.
Nästa dag var vi uppe halv sju, frukost sju och så åkte vi till en av byarna.
Att gå in där var som att gå in i en av de där rekonstruerade järnåldersbyarna, förutom att människor och djur gick omkring och elden var tänd. De var blyga, speciellt kvinnorna och barnen, och tryckte längs väggarna. Vad som slog mig när vi gick in där var hur rent det var! Inte ett gruskorn på marken, utan helt slätt. Inne i byn är hela marken av hårt stampad jord som de täcker med kodynga som torkar till ett slätt täcke.
Vi var precis lika blyga som invånarna. De tog oss på en tur längs med kullen, visade oss sina odlingar. Raggi (inhemsk gröda), daal (bönor), potatis, cashewnötter och ris. Sedan hjälpte vi dem samla ihop sten som vi blockerade en bäckfora med för att hindra jorderosion. Det blev mycket stenbärnade den veckan. Nästa dag byggde vi en låg stenmur, också den för att hindre erosion. I nästa by hämtade vi sten till grunden till en skola vi påbörjade.
Men det var inte mycket vi faktiskt unde hjälpa. När kvinnorna bar två jättestenar på huvudet, bar jag en av halva deras storlek. Alla kvinnorna bär på huvudet. De har en sjal som de rullar ihop och lägger på huvudet innan de lyfter upp stenen, rissäcken eller vattenkannorna av rostfritt stål. Varje dag hämtar de vatten i dem, jättelike, fruktansvärt tunga. Vad som slår dig när du är där är hur friska alla är. De flesta jobbar fullt ut när de är åttio och vi träffade en kvinna som var hundra år och döende.
Visserligen kan jag ju inte se alla dem som inte har överlevt till vuxen ålder, vilket jag misstänker kan vara en hel del, men de som lever är friska som nötkärnor.

De tre första dagarna spenderade vi i en och samma by, Rashijhiri ( japp, det är svårt att uttala). Den tredje dagen vi kom dit dunkade trummorna runt den lilla helgedomen. Byns 'häxor' hade en ritual. Häxor är vad de kallas, men de är goda sådana och av båda könen. Alla änkor och änkemän ges valet att bli häxa. De hade håret utsläppt och vilt i jämförerlse med de andra som hade det kortklippt (männen) eller i en flätad knut. Det var oerhört fascinerande. De dansade och dansade och dansade till en av de unga flickorna inte kunde stå på benen längre. Så fort trummorna tystanade föll hon ihop och var tvungen att fångas av några andra kvinnor som höll sig i närheten, men när de startade igen började det rycka i kroppen på henne tills hon var uppe och stapplande dansade igen. Jag fick veta att hon var väldigt ung och att hennes man nyss hade dött, så hon tränades att bli häxa. De återvände hela tiden till ett ställe där de andades in rökelse i djupa andetag för att orka och tryckte fast en röra av ris i pannan. Vi åkte hem vid lunchtid och eftermiddagarna hade vi olika projekt som att lära oss om olika ekologiska lantbruksmetoder, se spinneriet, blanda ihop koskit med kiss, aska, mjöl och mosade löv till en härlig blandning att göda fälten med.
Allt vi åt kom från trädgården. Till och med kaffet vi drack var från en kaffebuske som de visade oss. De hade kanelträd, auberginer, gurka, tomat, daal, ris, papya, potatis, lök, kål, majs... hur mycket som helst! Och allt var experiment för att lära sig binda vattnet till marken, olika typer av gödning, odling utan att ta bort ogräs, hur man gjorde fattig jord bättre och så vidare.

Dag fyra åkte vi till byn där vi påbörjade skolan. Vi välkommnades av trummor. Vi släpade sten och hackade diken i jorden, men först efter att gudarna hade tacktas och offrats en kokosnöt. Att bära en sten på huvudet är inte lätt när du måste hoppa från sten till sten över en bäck och klättra över språkbarriärer hela tiden. Vi hade lunch vid en annan Agragamee-station, för att vi var så långt borta från vårt eget campus.
Vi fick vila ut lite innan vi åkte tillbaka för att fortsätta med skolan.
De kommande dagarna var det meningen att vi skulle stanna i den andra byn, Sagriguda, men våre guide blev så ivrig att få visa oss alla de lyckade projekten att vi åkte runt en hel dag pch tittade på fält i tre olika byar. Det var tröttande, för även om det är imponerande (de har förvandlat stepp till blomstrande öken) så odlar de alla samma saker. Och att inte kunna binda sig till en by och lära känna dem ordentligt gör en rastlös.
På kvällen hade vi korta presentationer. Jag berättade om de långa vintrarna i Sverige och om vårt inhemska folk, samerna. Jag ritade en halvful ren på tavlan och förklarade hur samerna var nomader, men att de numera är mer bofasta.
En annan kväll, när vi skulle titta på mer dokumentärer, men det inte fanns fler att se, ville vi titta på Russel Peters. Det fungerade inte så vi satte på en barnfilm om en liten modig elefant istället. Den var på hindi med engelska textning. Om man nu kan kalla det engelska. Vi hade otroligt roligt åt översättningen. "Hush, enemy of sleeping!" och "It is time for their scaredness from us!" Hela filmen slutade med en musikvideo på temat "Everything's gonna be ooookeeeeyyyy!"
Och veckan fortsatte med olika arbeten och så var det dags att åka hem. Vi tog jeepen lite senare än tnkt och jag var nervös att vi skulle missa tåget. Och så fick vi punktering! Bang! Jag trodde någon sköt på oss. En annan jeep fick plocka upp oss och sedan gick det i rasande fart, över 100 km/h på små, små vägar. Ett gupp och vi svävade över sätena. Jag bad at vi ite skulle köra på någon och njöt av farten.
Vi kom i tid. Tåg i fyra timmar och jag avslutade min filosofiläsning. I Vishakapatnam hade vi ett fyra timmars mellanrum till nästa tåg. Gissa vår förvåning när en man kom upp till oss och tog oss ut till sina luftkonditionerade bilar med vit läderinteriör och körde oss till ett lika städat hotell. Jag vågade knappt sitta på sätet i min reskläder. svettig och lite dammig. Vi fick en rundtur i staden och sedan bjöd de oss på öl (!!) ihotellet innan vi hade (en väldigt kryddig) middag och skyndade tillbaka till hotellet. Luftkonditioneringen var skön med det kändes konstigtatt sitta i en helt tyst, lyxig bubbla efter dammig jeepar och se sitt Indien på utsidan av fönstret.
Jag var glad när vi satte oss på tåget i vardagsindiens kupé. Fem minuter senare var vi nästan i upplösning när tåget rullade och Alex var kvar på perrongen. Hon hade ingen väska, inga pengar, bara en mobil utan batteri. Ett frenetiskt ringande till släktingar, skolan, farbröder, hotell och Alex började och till slut lyckades vi checka in henne på hotellet där vi hade ätit middag. Ironiskt nog kom hon tillbaka sex timmar innan oss, efter en natt i lyxhotell och ett flyg tillbaka till Pune. Men hjälp vad oroliga vi var!
Så var vi äntligen hemma! Min säng kändes så mjuk!
Men till vår stora förvåning REGNADE det när vi kom tillbaka...

Det är väldigt lätt för oss som kommer utifrån, från hektiskt skolarbete, att romantisera den lugna tillvaro som de lever i de här byarna. Deras dag har en lugn rytm. De arbetar hela dagarna och har aldrig semester, men det är ett taktfast lugn i det.
För oss var det som att åka på retreat. Det har fått mig att fundera över vårat samhälle. Vad strävar vi efter? Vi går i skolan, vi jobbar, jobbar, kommer hem, sätter på TV:n, bombarderas med informtion dagarna i ända. Inte konstigt att vi behöver två månaders sommarlov.

Indien kan vid en första anblick verka västerinserat med sina stora Coca-colareklam, McDonald's, shoppingcenter... men jag tror inte att det faktiskt är så, efter att ha iakttagit för en lite längre tid. Indien suger upp kultur som en svamp, men det är inte Indien som blir som Väst, det är väst som blir indieniserat!

Min hudfärg irrterar mig allt mer för varje dag som går. Jag blir utstirrad och behandlad som en kunglighet, det är vedervärdigt. Jag vill kunna prata med folk, vara på samma nivå som dem och förstå dem - det är omöjligt när jag i deras ögon är en vandrande, bortskämd plånbok!
En annan väldigt jobbig insikt jag har fått:
Jag följde med mina kompisar till SGS Mall, ett shoppingcenter i amerikansk stil med utlänningar och rika indier som målgrupper. Jag satt mitt i smeten och tittade mig omkring. Och jag såg ett väldigt oroväckande mönster. Alla indier som inte stod bakom en disk eller städade golven hade relativt ljus hud. Mönstret återkommer i många andra situationer: fina hotell, konferenser, politiker, affärsägare... Och vilken kosmetikaffär du än går in i som kommer du hitta en hylla med "whitening creams".

Svensk middag!

Vilken chock jag fick när jag gick till Caf och blev serverad "svensk" mat. "Swedish dinner, Stina!"
Vi fick 'Kokt hona', 'Morots och appelsallad' och 'Artsoppa'. Hönan var stekt kyckling, ärstsoppan var grön linssoppa. Vi fick också "cheese pasta", "Tossed vegetables" och "Mashed potatoes". Skulle ni kalla det svensk mat? Hjälp!

Råttor, ormar och skorpioner

De senaste två dagarna har vi haft besök av en orm två gånger, en skorpion på tröskeln och en svartråtta som bet min rumskamrat. Dörren hålls från och med nu alltid stängd.

Ormen är under papperskorgen, på väg att bli bli borttagen. Jag kunde inte få en bild av den fri utan att riskera att bli biten.

Bilder!

 


Jag hamnade i med centre...

...det är en ganska lustig historia faktiskt.
Jag och Marte hade varit i Pune och handlat och åkte hem med pendelbussen som lokalbefolkingen tar. Den är väldigt skramlig, men det var trevligt, började prata så gott det gick med någon från grannsamhället Pirangut. Vi gick av bussen i Paud och tänkte ta en rickshaw eller en jeep upp till skolan. Så vi började gå mot korsningen när marken plötsligt försvann under mig. Jag föll ner i ett stort hål vid sidan av vägen och tappade andan fullständigt. Var tvungen att koncentrera mig på varje andetag för att inte svimma. Jag blev upphissad och försäkrade dem om att jag var okej och vi fortsatte långsamt nedåt gatan till en resaurang dit folk från skolan åker på fredagar, de har en jeep att åka hem i.
Sedan släppte bedövningen och det gjorde så ont! Det kändes som en kniv i axeln och revbenen nedanför, jag kunde inte prata. Det blev svårt att andas igen, varje andetag gjorde det värre. Vi fick tag i en jeep och åkte upp till skolan, vägarna är ojämna och jag kramade nästan sönder Martes hand när det guppade ibland. Det gick i vågor och vi kom från till skolan och med centre. Doktorn var inte där men sköterksan gav mig is på mitt svullna ben och en injektion med smärtstillande. Ett tag skrek jag, men det blev bättre. Kunde inte andas när jag låg ned.
Jag somnade till slut och idag värker det mest. Känns som växtvärk när jag andas djupt och är stel som som en gammal gumma. Jag slipper åtminstone göra mitt matteprov.

Ganesh

Jag glömde beräta om en sak som hände här under den första veckan. Som ni vet finns det många religiösa festivaler i Indien. En av dem är Ganesh Chatruti, när man firar Ganesh, den berömda elefanthövdade guden. Han är guden över lycka och problemfrihet.
Så en avbild av guden åkte ned hela vägen från skolan till en av byarna. Det tog en och en halv timme eftersom traktorn kröp fram i fem kilometer i timmen - när den alls rörde sig. Luften fylldes av rosa färgpulver, mina kläder, mitt hår och min rektor var precis lika rosa.
Indierna dansade hela tiden framför traktorn till indisk partymusik, varför deras trummhinnor inte sprängdes vet jag inte.
Så nådde vui byn, där det hade sin egen idol (avbild) och slog på de tradtionella trummorna så att templet darrade. Jag kände det ända in i ryggmärgen.
De flesta dansade sig galna, elever och indier, men jag deltog inte eftersom jag hade shorts och linne på mig och inte kände mig särskilt bekväm. Det är väldigt kulturellt okänsligt att kläsig så när de flesta kvinnor är insevepta i heltäckande saris.
Sedan bars idolerna ned till floden där både de och människor sländes i. Så var det över. Vi bjöds på kokosnöt, men åt inte eftersom det vi inte hade någon resistans mot bakteriakulturen här än.
Upp till skolan var det fyra kilometer och ingen var särskilt pigg på att gå så vi kastade oss på trakorn i farten (den gick snabbare nu). Jag satt på den yttersta kanten och jag lovar att hade det kommit en sten på vägen så hade jag trillat av, så full var trakorn. Vi klängde på sidorna, på taket, på flaket. Jag överlevde!

Skolstart

Jag vet att det inte verkar riktigt klokt att jag inte skriver om min skolstart förren nu, men det är inte förren nu som min dator fungerar och datorsalen (som kallas IT-center) ligger på andra sidan campus vilket är alldeles för långt när man har så mycet saker att göra.
Jag har inte suttit vid facebook eller surfat runt på internet på 40 dagar.
Till skolstarten:
Vi fick våra scheman och jag fattade ingenting alls. Va? Jag måste nästan scanna det och se om ni är smarta nog att klura ut hur man använder det. Vid det här laget är jag såklart van vid det.
Så grejen är att vi inte har veckoschema. Vi har sju dagar. Det betyder inte att jag lektioner på helgen (men jag pluggar ändå), eller tja ibland, men inte så ofta. Vi har bara 5/7 av vårt schema varje vecka.
Min första skoldag var dag 4. Jag började med Visual Arts. Vi introducerades  till sketchbok, pennor och en lärare som har det lustiga namnet Nandu. Okej, jag visste att jag inte var bra på att rita, men det här tar priset, mina kluddar såg ut som en treårings jämfört med en del av mina klasskamraters.
Vilken utmärkt start på dagen. Sedan matte. Min familj vet att jag har problem med matte. Jag är inte direkt dålig på det, men jag tror att jag är det. Och när jag tror det sätter sig en spärr som får siffror na att flyta ihop.
Det var precis vad som hände. Sedan hade jag biologi. Det är jag bra på. Trodde jag. Ha! Hade jag inte gått NV och haft ett år med kemi hade jag inte fattat något alls. och vår lärare var väldigt intresserad av att analysera vad vetenskap är. Är det sanning? Eller en teori?
Och sedan hade jag mitt "double-block", vilket betyder att man har en lektion som är dubbelt så lång med en paus i mitten när alla går och äter mellanmål i Caf.
Gissa vad jag hade? Matte.
Allt som allt, jag kände för att gråta efter min första dag. Det var inte sista gången.
Min andra dag (men dag 5) var mycket bättre. Jag hade sovmorgon, sedan hade jag engelska vilket jag äger i och Phil - filosofi. Filosofi är väldigt intresseant. Jag kan ifrågasätta allt och inget är säkert.
Sedan hade jag en lååång rast för jag hade inte "double-block". Efter det hade jag matte och min dag var över klockan 12.50. Jag bytte matteklass från att göra motsvarande kurs A,B,C i ett år till att göra dem över två år. Sebare har jag bytt tilbaka IGEN, men det är en annan historia.Min
Onsdag, dag 7, kände jag mig... hängig. Jag ignorerade det tills jagh nästan somnade i This is India. Då gick jag till "skolsköterskan". Här har vi en doktor och två sköterksor och en sal där du bor när du blir sjuk. Jag bodde där i tre dagar, så min första skolvecka var över när det släppte ut mig igen.
HELG! Jag hängde i min wada, åt två påsar micropopcorn, Dukaan (studentshoppen) öppnade. Jag läste ut Twilightserien som jag började en vecka tidigare och på lördagen hade vi House dinner.
Det betyder att alla som bor i mitt hus träffas och lagar mat tillsammans, pratar och har det fruktansvärt mysigt på vår uteplats. Jag improviserade kanelbullar, fick använda en glasburk som kavel.
Vårat hus gillar att laga mat. Hela bordet dignade med rätter från Indien och väst.

Orientation week

Så mycket har hänt! Jag har så mycket att berätta!
Sist jag skrev hade jag bara varit här några dagar. Faktum är att jag anlände mycket tidigare än de andra i min årskull ("batch"). Jag kom hit onsdagen den 26 och de flesta förstaåringar anlände på lördag och söndag. Så jag hade några dagar när jag drev omkring och lärde känna andrfaåringar, som kommer tidigare och börjar undervisningen.
De första två officiella dagarna med förstaåringar på campus var avsatta för registrering och packa upp och göra sig lite hemmstadd. Min kamera, mobil, mp3 och dator registrerades.
Vi lärde oss namn på platser och personer omkring oss - bombarderades med namn faktiskt.
Första kvällen visades en indisk film. Stumfilm med ljud. Ingen pratade, men det fanns ljud. En dratta-på-ändan-humor film. Man fick ändå lite insikt i indiskt liv. Som chai. Om du inte vet vad chai är så vet du inget om Indien.
Under de här dagarna fick vi lära oss vad check-in är. Det är en bestämd tid då du måste gå för att registrera dig, måste visa att du är på campus. Rektorn har nämligen direkt ansvar för vår säkerhet och om vi inte går och blir avprickade på listan kan vi vara var som helst.
Alldeles nyss (tisdag 15/9) var det en tjej som inte kom på check-in. Hon hade även kommit sent till terminstarten och saknats en annan gång. Hon hade fått varningar för det här, men struntade tydligen i det. Hon bestämde sig för att åka till Mumbai på eftermiddagen, med en kille som inte var från skolan.
Nu har hon blivit avstängd och lämnat skolan för sitt beteende.

Söndag.
Rektorn höll ett välkomsttal. Rektorn är lika ny som vi är faktiskt, det är hans första år här. Han har en förkärlek för metforer. Han pratade mycket om att ärva kläder men att sy om dem och laga dem när de skickades vidare.
Sedan fick vi en översikt över Orientation week, som är precis vad det låter som: en vecka för att orientera oss och lära oss om hur det funkar.
Efter det var det Campus Games, lekar för att lära känna varandra och varandras namn. (Jag kan fortfarande inte många nman och om nio dagar har dett gått en månad. Kan ni fatta? En månad redan!)
Och efter det var det middag i caf, uppklädda och allt. Jag hade på mig mormors marinblå prickiga klänning och en m,atchande rosett i håret, fick många komplimanger men kände mig lite dum.
Och efter DET var det Sunday Spotlight där man har chansen att uppträda med sin talang. Poesi, musik, sång...
En tjej som heter Tomoko och är den blygaste varelsen på campus gjorde något som brukar synas mest i amerikanska filmer. Hon, som är så blyg, gick upp på scenen med allas ögon på sig och spelade piano, ett stycka av Mozart tror jag. Hon har spelat sedan hon var fyra och det märks. Hon spelar så att det går rysningar upp längs ryggraden. Min mun hängde öppen under hela stycket.
För att avsluta kvällen var det en fest för alla som ville. Vilket det var alla andra kvällar också, hela veckan!

Måndag.
Dagen som jag fruktade. Först blodprov, sedan Math Placement test och English plcament test.
Blodprovet gick otroligt smidigt. Det får mig att undra om sköterskan som gjorde det hemma var helt inom<petent, för det här kändes inte alls medan det gjorde riktigt ont förra gången.
Math Pacement test... Det är en historia som... hjälp. Om jag inte hade gått NV hade jag inte haft en aning om vad de menade. Det var den senare biten av kurs A och kurs B, alltihop. Ssken är den att Sverige ligger lånbt efter i matteundervisning. Kineserna gör sånt i grundskolan. Testet var fruktansvärt svårt efter tre månaders uppehåll. Jag fick 11/39.
Engelskan gjorde jag slarvigt och snabbt, var säker på att få ganska bra poäng ändå. Fick 79/100, lite besviken men jaja.
Sedan fick jag chansen att lugan ner mig lite, det var nämligen dags för... intr till yoga! Av en äkta indier som satt längst fram i lotusställning och förklarade att yoga är att andas och röra sig rätt, att samla sig. Jag fick inte riktgt till det, kändes som att hålla andan alldeles för mycket.

Tisdag.
De kommande tre dagarna var fördelade på tre aktiviteter: mer registrering, Paud orientation och Pune orientation. Vi var tre grupper A, B och C som växlade mellan dessa. Första dagen hade jag regisrtrering. Inte mycket tt nämna.
På eftermiddagen var det tävlingar. I fotboll, basket och handboll. Jag skolkade, men det fick man. Heh.
Senare hade jag och några andra i min tutor group möte med våra tutors. De är också de som har ansvar för check-in och är våra wada-parents. Vi åt middag, pratade och ahde det ganska trevligt.
Jag och en annan tjej blev tillfrågade om att gå och köpa lite grönskar, för vilket jag nu ska beskriva proceduren.
Vi bor på ett berg ovanför dalen, en timmes vandring från närmaste by  med försäljning (Paud). Som utr är kan man köpa det mesta på campus för bakning och matlganing. Man gåt till coffeshop och säger vad man vill ha. Mannen där skriver upp det och kopierar det. Man betalar och sedan travar man iväg till matsalen för att hämta upp beställningen. Den biten brukar ta tid, för indierna i köket kan inte så mycket engelska. Ber man om mera smör så får man det i en plastpåse. Öh.. ja.
Men det gick vägen och vi gick tillbaka och åt maten. Vegetarianerna fick nudlar med pesto, mums.
Just det ja, jag är vegetarian. Har ju alltid sagt att jag skulle bli det när jag flyttade, det här är min stora chans!
Har nu överlevt utan kött i 21 dagar.
Min tutor spelade "It's raining man" på sin dator. Med musikvideo. Jag hade aldrig tänkt på den låten som provokativ, men... haha, det var lite pinsamt, alla tittde på videon, där hon dansade runt med minimala kläder som klistrade mot kroppen av väta.

Onsdag.
Jag fick Indiensjukan, det vill säga jag blev dålig i magen. Kunde inte ta Paud orientation, men de som gick dit sa att jag hade tur, de gick i en timme, sprang runt i byn och gick hem igen. Det var nu som min dator pajade också. (Den behöver nu en ny laddare för mer än 4000 rs, ungefär 600 kr.)
På kvällen var det ett möte med PSG, Peer support group om reglerna som ingen följer och ansvar. och om att man alltid kan komma och prata med någon av dem för vilken anledning som helst. Hemlängtan, alkoholproblem, grupptryck, bara ledsen - vad som helst. Väldig bra initiativ!
Och efter det hade vi Student meeting. Det här är en väldigt intressant förekommelse. Det är som ett elevråd som eleverna själva sammankallar när att problem behöver diskuteras. Alla går, inte bara några utvalde. Inga vuxna deltar. Vi löser själva våra problem. Jag var djupt imponerad av hur vuxet alla bettede sig. Eller ska jag säga moget, för ingen av är ju faktiskt vuxen.
Ämnet den här gången var i alla fall att rektorn hade satt upp ett anslag som sade att det härmed var fförbjudet att röka sheesha. Det är de berömda vattenpiporna. Det som irriterade oss var inte förbudet utan att han gick rakt över oss trots att han hade bett om en öppen dialog.
Eftersom vi lyckades formulera oss så bra så drog han faktiskt tillbaka regeln och sheesha röks återigen fritt. Nej, men röker inte droger i vattenpipan. Oftast inte, en del gör det och det var anledning till att den blev indragen från första början.

Torsdag.
Sista dagen i ABC-grupperna. Jag hade Pune orientation. Det var mitt första riktiga möte med det kaotiska,   blandade, stinkande, färgstarkta, påträngande, stora, befolkade Indien.
Jag åkte med timida Tomoko och Anna som är en andraåring och min buddy, som skulle slussa in mig i MUWCI. Hon är treliv men lite distanserad. Hon tog oss til de ställen som man oftast åker till när man är i Poona (det är så det uttalas).
Bussen skramlade fram genom landbyggd och en stad utan namn innan vi åkte in i Pune. Nämde jag att det inte finns några trafikregler eller säkerhetsbälten?
Okej, så vi kom dit. Man blir verkligen stirrad på. Helt utstirrad. Det kan inte släppa en med blicken. Alla försäljare ropar "Yes, madam!" när man går förbi. En man med ena benet bakom nacken kom åkande på en vagn bakom oss för att at tigga. Vi åkte till fruktmarknaden Shivadji. Frågade efter priset - 100 rupees. Dela med fem eller sex så har du priset i svenska kronor. Men Anna som har erfarenheten med sig skakade bara på huvudet. I nästa marknadsstånd kostade de 15 rupees styck.
Vi åkte rickshaw mellan stadsdelarna. Väldigt billigt och ett kaljedoskop av Indien. De flesta förare kan varken läsa eller tolka en karta, säger man inte en plats som r väldigt vanlig kan man hamna var som helst. Och ät du vit försöker de alltid lura dig med fem gånger så höga priser.
Vi besökte en liten och med indiska mått mätt svindyr mataffär (för att allt är samlat) och en fairtrade shop där jag köpte en vacker pingla som hänger på min gardinlina(som avgräsar mitt hörn av rummet) nu.
Sedan gick vi in på ett café och drack milkshake, men det kallades thickshake. Jag tog jordgubbssmak oh efter värmn och dammet var det bland det godaste jag har druckit.
Trafiken är verkligen kaotisk och ändå, på något sätt, blir man inte påkörd. I Sverige skulle jag aldrig försökt gå över en så hårt trafikerad väg med tutorna tjutande överallt.
Så åkte vi hem.

Nu måste jag beskriva hur mina skolämnen fungerar. Jag har sex ämnen (Man kan ta ett sjunde och extrakurser). En från varje ämnesgrupp, men man kan välja bort Arts och ta ett extra ur en annan grupp.
Grupperna är:
1. Modersspråk eller bäta språk
2. Extra språk
3. Naturvetenskapliga ämnen
4. Samhällsvetenskpliga ämen
5. Matematik
6. Arts
Utöver det har man Theory of Knowledge (TOK) och Extended Essay (EE) som båda måste genomföras för att få ett IB-diplom. Men det finns mer...!
Vi har CAS - Creation, Action, Service. Creation kan vara allt från att delta i en diskussionsgrupp till att spela i ett band. Action är idrott. Service är att hjälpa till.
Det här är vad alla som gör IB har.
Men vi på MUWCI har ännu mer. Vi har CI vilket står för Community Interaction och är anledningen till att jag är här. Det är att hjälpa till utanför campus och skolan, att gå ut i samhället.
Jag har även "This is India" om Indiens kultur och liv och "Global Affairs" med nyheter från hela världen och diskussioner kring dessa. Nu startar dessutom snart Akshara, då barn och ungdomar kommer hit till oss istället för att vi åker till dem.
Sedan finns det alltid en million andra saker att göra.

Varför förklarade jag allt det här? Jo, vi hade nämligen samma eftermiddag en utsällnign av alla olika CI:s som man kunda ta och anmälan till dessa. Jag skrev upp mig på Active English där man undervisar mellanstadieelever i grunderna i engelska; Mother Theresas Home för att umgås, bry sig om, prata och leka med mentalt handikappade kvinnor i alla åldrar; Art for Kids där man ör kreativ och ritar och målar fritt; Community Developement där man får hjälpa till diverse projekt som att bygga toaletter, eneregieffektive spisar, introducera bättre grödor, allt möjligt OCH Paud Child Home med föräldralösa barn som man bara leker med.
Jag har inte provat alla, men jag har gjort Mother Theresa, Active English och Paud Child Home. Mother Theresa gjorde jag på min andra resa till Pune som jag snart ska berätta mer om. Active English var stökigt och jobbigt, barnen var skrikiga ch ille inte samrabeta och Paud Child Home var mysigt och gav en känsla av att vara på rätt ställa direkt.

Vi åt middag och sedan hade vi en utställning på alla CAS man kan göra. Några jag fastnade för var Self Defence, Religion Discussion, Gender and Sexuality, Dukaan (elevdrivet café)... det finns så mycket att göra, ni skulle inte tro mig.
Låt oss äntligen fortsätta till nästa dag.

Fredag.
Dagen för vandringar i området. Ta på bra skor och ta med vattenflaska. Jag tog på mig mina gåskor, det enda par som inte var sandaler, men hade ingen vattenflaska. Oops.
På vägen upp för berget förstod jag precis hur dålig kondition jag har. Vi skulle över berget till andra sidan, till en liten by och sedan tillbaka igen. Monsunen som hade varit ganska snäll hitills valde den här dagen för att ösa ur sig allt samlat vatten. Vi åkta som på bananskal ner för berget på andra sidan. Hela turen skulle ta fyra timmar men den tog sex. Tre timmar hade gått när vi nådde byn. Vi var väldigt glada över indisk gästfrikhet och varmt chai!
Så skulle vi tillbaka igen. Ledaren visste en bättre väg tillbaka. Trodde han. Det är lustigt hur man kan gläda sig åt små saker i livet, som att kunna gå upprätt. Vid ett tillfälle kravöade alla i ledet på alla fyra under ett taggbuskage upp för en lerig bergbrant flera hundra meter. Vi jublade på toppen.
När vi kom tillbaka fick jag veta att pappa var tillbaka. han sulle ju besöka mig innan han åkte tillbaka till Sverige. han hade en held del historier att berätta, men de är hans egna.
Jag hade inte mycket tid att pausa, förstaåringarnas tradtionalle show skulle planeras. Khristian var vår hjälta och lyckades samordna hela årsgruppen, utan honom hade det aldrig fungerat. Tack Khristian!
Jag bestämde mig för att vara med i ett komedinslag, men hoppade av. Det var alldeles för stötande. De drev med allt och alla på ett mycket respektlöst sätt.
Lite senare var det loppmarknad och jag plockade upp allt möjligt som våra företrädare hade lämnat efter sig, det var bara att ta helt gratis. Fick en fin tvättpåse, överkast, fulkläder för festivaler och måleri och en del annat

Lördag.
Varje lördag går en buss till Pune för shoppingbehov. Jag åkte in fr min lista var ganska lång. Tyvärr kom jag på att det var mer som behövde köpas och jag hittar inte så bra än, så jag fick inte mycket gjort. Glömde dricka ocg blev helt slut.
Den kvällen var förstaåringarnas föreställning. Den blev otroligt bra, och.. wow. Hoppas någon spelade in.
När komedin började blev den helt utbuad, ryktet hade spridit sig att den var ful. Och det var den verkligen. De hann bara spela upp några minuter innan de var tvugna att gå ner från scenen.
Andraåringarna hade fått BDSM som dres code och imponerade med sin livliga fantasi.

Söndag.
Sista dagen i Orientation week.
Jag väcktes av ett larm på morgonen. Det var "emergency situation" och vi skulle samlas på basketbollsplanen. Av någon anledning är jag rädd för mycket men något faktiskt händer tänker jag kristallklart. Jag tänkte snabbt kläderna på, regnjacka om vi ska stanna ute länga, mjuka skor, varm tröja. Och så var jag ute genom dörren precis när min andraåring började skrika om att " get your lazy asses out of bed you mother****ers!" Det var då jag fattade att det bara var övning. Jag slappnade av lite och fortsatte mot basketbollplanen.
Men när jag kom dit färstod jag att jag hade misstagit mig. Det var inte övning, det var Silly mud games.
Solen hade inte gått upp och de slängde hunkar med iskallt vatten över oss, tvingade oss att göra armhävningar och springa i cirklar innan de slängde oss i leran. Kanske hade det varit roligt om jag inte hade haft en pyjamaströja med tendens att trilla av på mej, min favoritkjol, bästa tofflor och dyra regnjacka helt nedsmutsade. Skorna föll av och jag har inte hittat dem än.
Så tog det äntligen slut. Vi gick tillbaka och efter att ha slängt mina kläder i en lerig hög tog jag en snabb iskall dusch (varmvattnet slut) och kröp ned i sängen igen. Jag sov som en stock och vaknade lagom till brunch som vi hade i wadan. Jsg var plötligt på bättre humör. Nystekta omeletter, gröt, amerikanska pannkakor och vattenmelon gör susen med humöret. Ändå var jag fortfarande lite kall.
På kvällen hade andraåringarna sin show. Den var väldigt imponerande och vi klädde ut oss till teletubbies!

Det var sista dagen!
På måndagen började lektionerna - men det är en helt annan historia.

Apan flyttar in

Redan nar vi kom hit (ursakta att jag inte har a, a och o. Jag skriver pa skolans dator.) blev vi varnade for att det under vinterhalvaret bodde en apa i wada tre. Han har blivit driven ivag fran sin flock och ar ganska aggressiv. Nu ar han har. Han bor pa taken och i tradet utanfor mitt hus. Han ar stor, ungefar en meter nar han halvsitter.
Sakerhetsvakterna varnar oss for att inte le, det ar provokativt. De smaller smallare overallt for att skramma bort honom. Jag hoppas verkligen det funkar.

Vi blir stoppade med information varje dag och jag langtar efter att fa dekorera mitt rum - jag ska mala om det!
Haller pa att valja amnen, men det kommer nog andras hit och dit en del, sa jag uppdaterar er om det senare.
Har mycket fritid och laser "New Moon" av Stephaie Meyer for att fordriva tiden. Engelskan flyter pa bra, men det ar irriterande nar man snubblar over sina egna ord nar man har for brattom.
Solen kommer fram mer varje dag medan den forsvinner for er stackare. Det ar underbart!
Idag sag jag en giftig tusenfoting, man ska vara riktigt forsiktig med dem. Den har var kanske 13 cm men de kan bli lite over tjugo. En gang vaknade en tjej med en i ansiktet. Brrr!
Japp, djuren ar overallt (biologisk mangfald) men jag har inte sett nagra ormar. Daremot en groda i toaletten dar den verkar trivas ganska bra.

Tangenterna sitter pa fel stallen, maste leta efter dem ibland!
Min dator ar alltsa sonder. Eller tja, den fungerar, men batteriet gar inte att ladda, den tar inte emot strom fran eluttaget. Det ar konsekvenserna av att jag satte i den och fick en elstot. Av datorn, inte kontakten. Datorn. Jag var skraj efter det, vagede inte pilla pa den pa nagra timmar.

Film

Här är en film från Wada 3, min wada. Jag gar in genom den lilla porten, ner for trappan (ni kan se trädet där Apan bor till hoger) in i mitt hus och rakt fram till min dorr. Min säng är precis till vänster vid ingangen. Pappa är visst med ocksa.


Foton!

På perrongen i Alingsås




Från tågfönstret




På Stockholmståget




På Arlanda




Pappa planerar sin resa




Flyget som tog oss till Istanbul




Gräslig interiör i turkos




Sveriges kust


(Wings stay on - Wings fall off)


Man får inte stå på flymotorn, okej?




Jag på Istanbulflyget




Mumbaiflyget




Städpatrullen latar sig efter uträttat arbete




Enda bilden från Mumbaiflyget (det var för mörkt)

Radion där låtarna gick om och om igen.
Samma musik gick runt runt på kanalerna


Jeepen som plockade upp oss




Chauffören som aldrig sa något




Mitt hörn (jag ska omdekorera, kanske t.o.m måla om)




Flygrutten (ungefärlig)

Ungefärlig


Hemmagjord ritning av mitt hus

Fin va? Klaga inte, den tog lite tid att göra!


Dörren till mitt rum (entren i ryggen)





Handfaten och toadörrarna ("badrummet")




Uteplatsen




Längs husväggen (mitt rum bakom mig, grannrummet längst bort till vänster)

Min dörr bakom mig, granndörren till vänster längst bort.


Kylskåpet (med nödmat när cafematen inte faller en i smaken)

... står utanför dörren. För nödmat när skolans inte faller en i smaken.
Titta det står 'United World'!


Exotiskt (Löven är stora även om det här inte är så stort)

Löven är gigantiska, det här är inte så stort faktiskt.
Vi har bananplantor och kakaoträd med!


Min utsikt (FANTASTISK!)

Fantastisk
Allt är grönt av monsunen!


Aloe Vera (Den är dubbelt så hög som mig!)

Varför är krämerna så dyra? Den här växten är dubbelt så stor som mig och växer vilt överallt!




Det var allt. Jag har suttit här i 1 timme och 20 min för er skull. Phew!

Mahindra United World College of India

Jag fick mitt eget hörn i ett riktigt luftigt och ljust rum med högt till tak. Ett par draperier och klädskåpen avskärmar mig från de andra.
Det är väldigt exotiskt här och campus är som en labyrint, det tar lite tid innan man hittar ordentligt. Här växer palmer och träd som ser ut som flaskor och alldeles nyss såg jag ett kakaoträd med stora frukter! Det är fåglar och färgranna fjärilar överrallt och allt är grönt.
Det strövar omkring två hundar och flera katter som tydligen hörde till den gamla rektorn som inte kunde ta med sig dem när han flyttade förra året. Ingen aning om vem som matar dem. En katt trivs i matsalen (Café) och kallas Caf-cat.
Jag sov största delen av dagen men väcktes klockan åtta av att ett par vildhundar slogs om matrester precis utan för min öppna dörr. Nazia blev skraj så vi stängde dörren fort.
På kvällen sätter syrsorna igång och det känns som om man är i regnskogen, de låter mycket och är överallt. En del av dem för man faktiskt ont i öronen av om man går för nära.
Bakom Caf har personalen en liten helgedom där de har satt upp en staty av Ganesh, fullt med lampor och musik som spelas högt såklart.
I går satt jag vid Arts House med fantastisk utsikt över dalen och hörde trummande från en av byarna nedanför.
På kvällen när jag gick och lade mig hörde jag en fågel som redan är min favorit. Det låter som om den klapprar med näbben och svarar sig själv. Så här:
Clap.
Clap.
Clap-clap.
Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap-Clap.
Den fortsatte enda till elva Clap och sedan började den om.

Man vänjer sig väldigt fort vid att prata engelska. Vissa ord saknas ibland men oftast går det väldigt lätt.
Luften här är lite tunnare än jag är van vid på grund av höjden, så jag blir lätt trött.
Maten är indisk och stark och inte helt fantastisk men okej. Jag kan inte äta så mycket än och undviker kryddorna för min mage vill inte veta av dem.
Allt som allt: jag känner mig redan hemma här och jag trivs!


Fråga, fråga, fråga allt ni vill veta så ska jag svara allt jag kan!
Nu kommer snart fotona!

Att anlända med stil


Bombay lyser och blinkar under oss och sträcker sig till horisonten. På 1000 meters höjd är det 20 grader varmt.
Så fort vi går av planet slår en vägg av fukt och värme emot oss. Klockan är fyra på natten i Bombay och halv tolv hemma hos er.
Vi går och går genom den enorma flygplatsen. Sedan kommer en rulltrappa. Vi rullar rakt in i ryggen på en folkhop, mest indier, nedanför trappan. Folk rullar in i oss bakifrån innan rulltrappan äntligen stoppas. Vi får fylla i svar om H1N1 och jag är förkyld men ljuger och säger att jag inte har snuva, då skulle jag säkert bli stoppad.
Det luktar vad jag nu känner igen som Indiendoften under monsunen. Jord, vatten, avgaser och smuts. Jag trodde att det kanske skulle bli lite svalare utanför, men icke - det är ännu varmare och ännu fuktigare. Och vår vita hud gör att vi blir uttittade.
Jag har glömt berätta det för er: skolan erbjöd sig att komma och hämta oss i Mumbai med några representanter och vi tog erbjudandet. Så nu letade vi efter skylten. Jag hittade den ganska snabbt. Eftersom det inte finns någon annan svensk på skolan så kom det en norsk kille och en finsk tjej och plockade upp oss. Vi tog oss bort till en jeep som en Indier körde. Han pratade inte mycket. Inget faktiskt.
Men norderna var riktigt trevliga. Vi pratade medan bilen var tvunga att stanna i en kontroll i nästan kvart för att (och de är inte mina ord) "Some indians that wants to feel important".
Vi hade inga bälten. Sedan gav vi oss ut i Mumbai.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det är rätt svårt. Väldigt svårt.
Vi åkte på huvudgatan från flygplatsen. Folk gick på sidorna, det var plåtskjul vid vägkanten, hundar sprang över gatan hela tiden. Huvudgatan var platta kullerstenar och asfalt blandat, ibland med större eller mindre hål mitt i gatan. Vi hade kuddar i bilen, för resan tar fyra timmar. Det finns en typ av lastbil som alla verkar köra som inte kör moped. Det var inte många personbilar. Det finns inga trafikregler, förutom att man kör på den sida staketet som man är och tutar om man vill förbi ett långasammare fordon.
Bak på lastbilarna står det nästan alltid "Horn OK Please" och det är vad man gör. Man tutar och kör, även när det inte går att köra. En lastbil hade ingen baksida och var full med jutesäckar. Precis på kanten låg en pojke och sov ovanpå säckarna.
Allt som oftast kom det hög musik från ställen med massa ljus, tydligen var det Ganeshfestivalen när man firar den hinduiska guden Ganesh. Ni vet, han med elefanthuvudet.
Det var mitt i natten och mycket trafik. Jag undrar hur vägarna är på dagen... Det var mest män ute på gatorna förutom när jag såg kvinnor i riktigt färgglada och glittrande saris som stod vid lastbilsplatserna där jag såg en av dem klättra in i en lastbil.
När vi kom ut ur Mumbai började reklamskyltarna dyka upp. De var inte de du är van vid utan höga som femvåningshus och dubbelt så breda och tog upp stora delar av landskapet.
Landskapet! När solen började gå upp ljusnade det, det var mer folk på vid vägen och mer bilar. Landskapet var otroligt dramatiskt. Allting var GRÖNT av monsunen och bergen reste sig vackert ur slätten som pucklar.
Vi körde vid ett tillfälle runt en dal där vattenfall föll från kanterna. Ni vet Vattnadal i Sagan om Ringen? Precis så vackert var det!

Så kom vi fram till Paud, byn som ligger bredvid skolan. Små gator vindlade sig upp till Campus där det var en säkerhetskontroll innan vi körde in.
Känslan jag kommer ihåg är trötthet och nervositet. Det fanns inga vuxna som kom och tog hand om en, utan jag blev ledd runt campus lite och till mitt rum. Jag packade upp, fixade med att registrera mig, blev överfallen av andraåringar och fick höra namn tills huvudet simmade.
Jag träffade mina rumskamrater Xinyue (Shinjue) och Nazia (som Nadja fast med Z). Jag gav dem polkagrisar och de hade köpt presenter till mig, en kinesisk liten... sak och en indisk ask.

Flyget från Istanbul till Mumbai

På flygstation fanns långa rullband i hela raka korridorer för trötta resenärers fötter. Roligt och fånigt men en del gillar dem säkert. Vi försökte köpa godis men det var rätt svårt. Till slut köpte jag en Bounty för motsvarande 39 kr!
Den var god att ha när vi väntade. Vi väntade mycket. Och sedan ännu mer för... gissa... flyget var försenat. Sedan kom det till en annan gate så vi gick dit och väntade istället. Tittade på när städpatrullen gick in och ut och hur de lastade på vår middag. I vänttsalen var det plötsligt massa Indier. Kvinnorna var i saris. Det var trevligt att iaktta dem lite försiktigt.
Sedan kom jag på hur fruktansvärt dyrt det måste vara för en Indier att resa. Pappa räknade ut att en familjemåltid på McDonalds för dem utomlands för en familj skulle gå av på vad som för oss skulle vara 2000 kr. De här Indierna var riktigt rika. Plötsligt kändes de snobbiga.
Vi fick gå på planet, som såg mycket trevligare ut än det förra. Planet var stort men blev inte ens halvfullt. Jag tänkte på de enorma koldioxidutsläppen. Vi fick säkerhetsinstruktionerna igen.
Sedan visade de info om flygresan, olika bilder från GPS:en, höjd över havet, hastighet på marken, tid, avstånd rest, avstånd kvar... det mesta stod på noll eftersom vi forfarande var på marken.
Vi lyfte och de visade en dålig grekisk film. Vi fick välja mat från en meny och jag tog indiskt men det var svårt att få ner. Vi fick macka och te också. Jag drack tomatjuice en gång. Det var som att dricka krossade tomater!
Det var en paus mellan filmen och nästa helt fruktansvärt dåliga film, som var indisk, när vi fick lite mer info.
Mot slutet tog jag lite av faktan och skrev ned.
Vi var på 11277 mter över havet, temperaturen var -45 grader C. Vi färdades i 855 km/h på markytan.
Jag såg solnedgången, som var snabb, från planet.
Sedan satt jag och ntittade på stjärnorna och de upplysta styäderna nedanför. De lyste som spindelnät med dagg i på morgonen eller som nervknutar som breder ut sig och kopplar i nästa knut. En väg låg som ett pärlband och en stad lyste upp havskanten med ett vackert sken.
Det var svårt att sova, trots att jag var trött.
Resan närmade sig sex timmar och 500 mil när vi flög in över Mumbai.

Flyget från Arlanda till Istanbul

Vi stannade hos Cattis över natten, satt i den ljumma natten och drack te.
Nästa morgon gick vi upp i god tid och rullade våra väskor till busshållplatsen. Bussen mot Arlanda kom och vi var tvungna att trycka in alla våra väskor på ett dubbelsäte, för det fanns inget förvaringsställe.
När vi kom till flygplatsen gick allt ganska smidigt. Mitt handbagage var två kilo för tungt så jag la lite grejer i pappas väska. Vårt stora bagage fick var sin lapp med "Caution. Heavy".
I säkerhetskontrollen fick jag fram och tillbaka och de blev misstänksamma av mitt pengabälte.
Så kom vi in i affärsdelen av terminalen. Vi väntade, åt en bagette var och sedan gick vi igenom 'tullen' eller vad man nu kallar det, till där man fakitskt går på planet.  Låååång väntan, tittade på flygplan som lyfte hela tiden och körde i stora cirklar. Att gå på tog en evighet. Sedan var vi på, satte på oss bälten, fick säkerhetsinstruktioner över motorbullret från de små skärmarna och så kom vi ut på startbanan. Vi accelerade och det sög i magen på ett väldigt behagligt sätt.
Jag satt vid fönstret och tittade ut hela tiden. Vi flög över Sverige och sedan ut över kusten. Öarna åg utspridda och molnen kastade skuggor på vattenytan. När vi svängde såg man antingen bara himmel eller en väldigt massa hav.
Man tittar ut och tänker på att det faktiskt inte är någon fast mark under ens fötter. Bara luft. Alla dessa ton flygplan hålls upp av små, små vingar.
Interiören i flygplanen var helt fruktansvärt ful. Turkosblå säten. Yuck.
Vi flög över Svarta Havet och när vi närmade oss Istanbul såg vi massa lastade båtar på väg mot sundet. Vi gjorde en stor lov runt staden innan vi landade.
Resan tog tre timmar.

Tågresan till Stockholm

Vi stod på perrongen och snart skulle tåget komma. Det betyder att jag inte skulle se min mamma och lillebröder på nio månader (låter bättre än ett år). Jag försökte att känna efter men tankarna liksom bara blockeras. Vi sa hej då som om jag bara skulle iväg i en vecka, inget dramatiskt och det kändes bra. Tåget kom och jag och pappa baxade upp våra väskor och luckades blockera gången för de andra passagerarna. Tåget började rulle och vi vinkade från tåget så länge vi såg dem. Rufus sprang efter en bra bit innan tåget blev för snabbt för hans långa ben. Jag kände mig lite halvt förlamad men det gick över snabbt och ersattes direkt av uppspelthet och förväntan. När tio minter hade gått var vi i Skövde. Eller oj då, det hade gått 40 minuter. Men vad X200 går snabbt! Tankarna rör sig så fort jag hinner bara glimta olika idéer innan de åker iväg igen och försvinner. Nu är vi i Hallestad. Nu svischar allt förbi. Mungiporna åker upp hela tiden och jag vill gå omkring och prata hela tiden. Så förväntansfull.

Idag

Idag åker jag.
Väskan måste packas om en gång till. Jag måste skriva ut addresslappar.
Klockan sex står jag på Alingsås perrong och säger hej då till min familj.. Jag har tänkt mycket på hur det kommer vara, men nu när det är i kväll, IKVÄLL, som jag ser mamma, Rufus och Teo för sista gången på nio månader, är det helt overkligt. Varje gång jag funderar på det är det som att gå emot en glasvägg inne i huvudet, jag kan inte fatta att det är på riktigt och ändå känner jag mig helt handlingsförlamad.

Imorgon lyfter flygplanet.
Nu kommer ni nog inte att höra ifrån mig på ett tag men jag lovar att jag ska ta en massa kort åt er!
Vi ses om ett tag!

4 dagar kvar

...och jag vaknar med ont i halsen, tröttare än när jag lade mig. Ögonen tåras, näsan är tät och rinner, har ingen aptit.
Snälla, snälla, låt det inte vara svininfluensa. Men jag har ingen feber, frossa, smärta eller kräkningar. Så jag hoppas på en vanlig förkylning, men bara det är illa precis när jag ska resa.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0